onsdag 24 juni 2015

”Så usla är vi på att samordna vården”


I min förra blogg refererade jag den SKL-rapport som visade på mycket goda medicinska resultat för Sverige vid en internationell jämförelse. Utfallet tycks inte ha fallit Dagens Medicin på läppen. I en ledarkommentar (nr 25/2015) motsäger tidningens chefredaktör Christina Kennedy inte resultatet men med tillägget ”det är bara allt annat som brister”.

Som stöd för slutsatsen hänvisas till en nyhetsartikel i samma nummer med rubriken ”Så usla är vi på att samordna vården”. Till stöd för detta påstående hänvisas till en internationell undersökning som genomfördes år 2014 av Commonwealth Fund Internationell Policy. På frågan ”Hur ofta hjälper din ordinarie läkare eller någon på din läkares praktik till att koordinera eller planera den vård du får från andra läkare och ställen” svarade 45 % av svenskarna (drygt 4 500 personer som är 55 år och äldre) ”alltid eller ofta”.

Tyvärr redovisas inte bortfallssiffror etc. för de olika länderna i artikeln vilket givetvis inte direkt underlättar en kritisk analys. Dessutom blir man lite fundersam i hållbarheten i materialet när det uppges att andelen svenskar som gett ett positivt svar sjunkit med hela 10 procentenheter på bara ett år (från 55 procent år 2013).  Så snabba svängningar i den här typen av undersökningar är ovanliga och bör fungera som en metodologisk varningsklocka.

Bortsett från sådana futila invändningar är det ändå intressant att notera att av de länder som ligger i topp  (Storbritannien 80%, Schweiz 79%, Australien 78 %, USA 78 % samt Kanada och Nya Zeeland, båda 77%), har alla – med Schweiz som undantag - en sak gemensamt. Primärvårdens läkare har i varierande utsträckning en mer eller mindre uttalad roll som grindvakt i förhållande till sjukhusspecialister. Detta är ju som bekant ett tydligt inslag för ettan på listan – Storbritannien -  vars GP:s har funktionen som ”gate-keepers”.

Att bristande samordning och kontinuitet är en akilleshäl för svensk sjukvård har en rad tidigare undersökningar visat, så på den punkten kommer resultatet inte som en överraskning. En bidragande faktor skulle kunna vara den i Sverige allt sedan 1950-talet starka betoningen av sjukhusvård och mer specialiserad vård på bekostnad av allmänmedicinen. Det förefaller rimligt att ett anta att ett sjukvårdssystem med en hög andel sjukhusspecialister i förhållande till antalet allmänmedicinare har svårare med samordningen än länder där distriktsläkaren är den mest naturliga ingången till vården

Om det verkligen förhåller sig på det sätter kanske vi för svar på
när Myndigheten för vårdanalys kommer med en problembeskrivning till hösten med fokus just på bristande samordning i vården.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar