Hyrläkare i primärvården - företeelse som kommit för att stanna?

Idag redovisade Konkurrensverket (KKV) rapporten ”Hyrläkare i primärvården” (rapport 2015:10). Rapporten är resultatet av en kartläggning av landstingens och regionernas upphandlingar och kostnader. Totalt har kostnaden för vårdbemanning ökat från 2,86 miljarder kronor 2013 till 3,43 miljarder 2014. 85 procent av kostnaderna avsåg läkare samtidigt som primärvårdens andel av kostnaderna var ca 40 procent.

Materialet innehåller en hel del matnyttigt varav jag särskilt vill lyfta fram följande.

Ett enda landsting – Kalmar – har lyckats med konststycket att minska kostnaderna för inhyrd personal 2014 jämfört med 2013. Försök att införa hyrläkarstopp har inte fungerat i parktiken då läkarbristen blivit akut. ”Ett landsting som har prövat att införa restriktivitet i användandet av hyrläkare konstaterade att det varit svårt att klara detta. Trycket på politikerna att upprätthålla bemanningen och därmed
tillgängligheten för medborgare har blivit för stort, vilket gjort att landstinget inte klarat av att hålla fast vid restriktiviteten.” Vidare konstateras att införande av hyrstopp ”som har prövats vid flera tillfällen genom åren, är inte en lösning utan har snarare förvärrat situationen”.

Flera av de intervjuade efterlyser en nationell samordning. Här kan man ju konstatera att SKL:s ambitioner att medverka till en minskning av hyrpersonal hittills inte direkt krönts med någon större framgång (min synpunkt, inte KKV:s). Döm själv om jag är orättvis genom att läsa det här SKL- inlägget på DN Debatt  i december 2012 där målet var att antalet hyrläkare skulle halveras till 2014.

Inhyrd personals andel av personalkostnaden uppgår vanligen till 1-2 procent. Allra största relativa kostnader för hyrläkare har Dalarna, där denna kostnad inom primärvården uppgick till 120 miljoner kronor av en total personalkostnad på 650 miljoner. Sett i relation till befolkningsmängden ligger Dalarna i topp, följt av Gävleborg och Jämtland. Lägst kostnad för hyrläkare per invånare har Stockholms läns landsting.

Flera av de intervjuer som KKV genomfört med företrädare för landstingen har uppgett att man inte tycker sig se någon förbättring av tillgången på allmänläkare under de närmaste åren.

Att behoven av hyrläkare är störst i glest befolkade regioner är förvisso ingen nyhet. Samtidigt menar verket att behoven av hyrläkare på vissa vårdcentraler i tätort kan ha ett samband med vårdcentralens anseende. ”Vårdcentralens rykte spelar roll, kanske större än vi trott i tidigare rapporter. Om vårdcentralen exempelvis ofta byter chef eller har dålig arbetsmiljö kan det påverka läkarbemanning och medföra ett ökat behov av hyrläkare”.

Rapporten innehåller en jämförelse av kostnaderna för egen personal respektive hyrläkare där hänsyn även tagits till bland annat arbetsgivaravgifter och kostnader för tjänstepension för egna anställda. Med detta räknesätt uppgår kostnaden för en landstingsanställd distriktsläkare till i medeltal 611 kronor per timme. Detta kan jämföras med kostnaden för en hyrläkare som är specialist i allmänmedicin ligger mellan 900 och 1200 kronor per timme under kontorstid. Hänsyn har inte tagits till eventuella skillnader i produktivitet respektive kvalitet och effektivitet, något som ju som bekant är betydligt svåra att beräkna.

Sammantaget ger materialet en bra bild av utnyttjandet av hyrläkare i primärvården. Någon enkel patentlösning på hur målet att minska inslaget av bemanningspersonal finns inte och ska man tro Konkurrensverket finns det mycket som talar för att det är en företeelse som kan väntas bli seglivad. Rapportens mer konkreta förslag handlar om hur upphandlingarna kan utvecklas och uppföljningen förbättras. Samtidigt är det en marknad som utmärkt av avsaknad av reell och väl fungerande konkurrens mellan olika aktörer.