Får primärvården betala priset för sjukhusens ineffektivitet?

I min blogg ”Hur mycket träning behöver kirurger” (8 januari) gav jag en sammanfattning av Måns Roséns utredning ”Träning ger färdighet” (SOU 2015:98). Häromdagen hade jag förmånen att lyssna på Måns när han besökte Norrbotten och personligen presenterade sina överväganden och förslag.

Det var en bra och koncentrerad redovisning som på ett förtjänstfullt och trovärdigt sätt lyfte fram argumenten för en ökad koncentration av den mer (eller mindre) specialiserade vården. Förutom kvalitativa motiv vill jag för min del även uppmärksamma ett par andra faktorer som betonas i en annan statlig utredning, nämligen Göran Stiernstedts blytunga (i ordet rätta bemärkelse - 792 sidor med en vikt på nästan 1,3 kilo) ”Effektiv vård” (SOU 2016:2). Citaten nedan är hämtade från detta alster, som jag ju för övrigt refererat och kommenterat i flera tidigare bloggar.

• ”Sett över tid finns tydliga tendenser att vi gör mindre per anställd. Vi har få läkarbesök per capita i jämförelse med andra länder och svenska sjukhus har låg produktivitet vid jämförelse med våra grannländers sjukhus”
• ”Också i specialiteter där produktivitet normalt sett är en viktig faktor – kirurgi och ortopedi – minskar produktiviteten. Antalet operationstillfällen per årsarbetande läkare har under 2008-2014 minskat med 35 procent, detta från en nivå där Sverige internationellt sett har färre operationstillfällen per läkare än andra länder”
•  ”Den accelererande kostnadsökningen under senare år är till stor del bunden till sjukhusen”
• ”Antalet anställda, inte minst läkare, har ökat snabbt vid våra sjukhus samtidigt som produktionen i princip inte ökat”

Till detta kan läggas att Sverige i förhållande till andra jämförbara länder satsar betydligt mer resurser på sina universitetssjukhus. Slutsatsen blir därför att ett förverkligande av den koncentration av verksamheter som Rosén förordar rimligtvis måste förenas med tydliga krav på en ökad effektivitet och produktivitet som skapar förutsättningar för en omfördelning av resurser inom vårdsystemet.

Det är knappast någon överdrift att hävda att medel som skulle kunna användas för att stärka primärvården istället bidrar till att finansiera en ineffektiv sjukhusvård. Hittills har det möjligen funnits en sjukvårdspolitisk vilja att åstadkomma en förändring i detta avseende, något som dock inte motsvarats av dito förmåga. Det ska bli högst intressant om herrar Rosén och Stiernstedt förmår rucka på detta förhållande. För egen del vill jag nog se det innan jag tror det.