torsdag 17 mars 2016

"Ropen skalla - vårdnära service åt alla!"

Även om rubriken är något tillspetsad rymmer den mer än en gnutta sanning. Under senare år har olika former av vårdnära service fått snabb spridning.  Utformningen varierar men SKL:s skrift ”Vårdnära service – en viktig del i framtidens sjukvård” identifierar fyra områden som är vanligt förekommande.
  • Lokalvård för patientnära ytor
  • Måltidshantering
  • Förrådshantering
  • Transporter av patienter och prover

 Fördelarna är enligt skriften främst följande.
  • Arbetsuppgifter omfördelas till utbildad servicepersonal, vilket gör att vårdpersonalen kan ägna mer tid åt patienterna
  • Möjligheterna att rekrytera personal förbättras eftersom det finns ett relativt stort utbud av sökande till servicebefattningarna
  • Ökad patientnöjdhet
  • Förbättrad lokalvård
  • Ökad status för vård- och serviceyrket

 Samtidigt framgår det att det inte rör sig om något självspelande piano. För att lyckas krävs tydliga arbetsbeskrivningar som innehåller en tydlig gränsdragning för vem som gör vad. Ofta finns ett visst motstånd från berörd vårdpersonal, något som ”grundar sig i en oro över färre arbetsuppgifter och därmed risken att förlora jobbet.”

En viktig lärdom är att införandet ”kostar både kraft, tid och pengar”. På tal om just pengar uppstår frågan hur kostnaden ska fördelas internt. ”En framgångsfaktor är enligt flera landsting att börja med ett pilotprojekt vars kostnader inte belastar den lokala vårdavdelningen för att ge konceptet en bra chans.”

Företeelsen uppmärksammas även av Dagens Medicin under den talande rubriken ”Oklart om vårdnära service innebär bättre vård” (nr 10/2016). Även här pekas på motstånd från vårdpersonalens sida men också bristande kunskap om effekterna. ”Om kompetensförskjutningen ger mätbara och konkreta resultat för vården i form av bättre kvalitet, fler vårdplatser, färre vikarier, minskad sjukfrånvaro eller minskat antal vårdrelaterade infektioner är dock svårt att finna belägg för. Några större studier som påvisar detta tycks inte finnas.”

För den som vill fördjupa sig i de praktiska erfarenheterna kan jag rekommendera den utvärdering som gjorts av tillämpningen inom Västerbottens läns landsting under sommaren 2013 (några kliniker på Norrlands universitetssjukhus) respektive 2015 (hela länet under sju veckor). Slutsatsen är att försöken som helhet har varit lyckade. ”De allra flesta uttrycker att de är nöjda och vill att verksamheten fortsätter i någon form. Tillgänglighet till vårdplatser har förbättrats och arbetsmiljön har tydligt påverkats i positiva riktningar”.

Medaljens baksida har bestått av otydligheter i arbetsfördelningen vilket ibland medfört dubbelarbete eller att servicepersonalen periodvis haft för lite att göra. Den kanske mest springande punkten var dock kostnaden – för att möjliggöra satsningen svarade landstinget centralt för de extrainsatta resurserna. Förfarandet fick en vårdavdelning att ställa den inte helt orimliga frågan ”Var finns pengarna till det när det inte finns till vanlig vårdpersonal?”

Rapportförfattarna menar att ”ur ett ekonomiskt perspektiv borde rätt använda kompetens med vårdnära servicetjänster ge högre produktion till lägre kostnad [...] Vi ser svårigheter i dagsläget att räkna hem investeringen på enhetsnivå eftersom behovet av övriga personalkategorier kvarstår.”

Det förefaller rimligt att anta att en väl genomförd satsning på vårdnära tjänster kan rendera såväl ökad produktion som bättre kvalitet, inte minst om den tid som frigörs för vårdpersonalen kan användas för mer patientinriktat arbete. Däremot är det nog betydligt osäkrare om det går att ”räkna hem” en sådan satsning. Syftet är ju inte att minska tillgången på övriga personalkategorier som sjuksköterskor och undersköterskor utan att utnyttja deras arbetstid för mer kvalificerade arbetsuppgifter. Till detta kommer självfallet kostnaderna för servicepersonalen.

En from förhoppning är naturligtvis att satsningen ska ha sådana positiva, dynamiska effekter att den blir självfinansierande. Mångårig erfarenhet som sjukhusdirektör har lärt mig att sådana förväntningar sällan realiseras i praktiken. På den punkten delar jag slutsatsen från utvärderingen i Västerbotten.

Sanningen är nog den att detta är ytterligare ett exempel på hur utvecklingen inom hälso- och sjukvården brukar gestalta sig – högre kvalitet till en högre kostnad. Inget fel i det på något sätt men ytterst handlar det som alltid att prioritera mellan olika behov och satsningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar