Även
om rubriken är något tillspetsad rymmer den mer än en gnutta sanning. Under
senare år har olika former av vårdnära service fått snabb spridning. Utformningen varierar men SKL:s skrift
”Vårdnära service – en viktig del i framtidens sjukvård” identifierar fyra
områden som är vanligt förekommande.
- Lokalvård för patientnära ytor
- Måltidshantering
- Förrådshantering
- Transporter av patienter och prover
- Arbetsuppgifter omfördelas till utbildad servicepersonal, vilket gör att vårdpersonalen kan ägna mer tid åt patienterna
- Möjligheterna att rekrytera personal förbättras eftersom det finns ett relativt stort utbud av sökande till servicebefattningarna
- Ökad patientnöjdhet
- Förbättrad lokalvård
- Ökad status för vård- och serviceyrket
En
viktig lärdom är att införandet ”kostar både kraft, tid och pengar”. På tal om
just pengar uppstår frågan hur kostnaden ska fördelas internt. ”En
framgångsfaktor är enligt flera landsting att börja med ett pilotprojekt vars
kostnader inte belastar den lokala vårdavdelningen för att ge konceptet en bra
chans.”
Företeelsen
uppmärksammas även av Dagens Medicin under den talande rubriken ”Oklart om
vårdnära service innebär bättre vård” (nr 10/2016). Även här pekas på motstånd
från vårdpersonalens sida men också bristande kunskap om effekterna. ”Om
kompetensförskjutningen ger mätbara och konkreta resultat för vården i form av
bättre kvalitet, fler vårdplatser, färre vikarier, minskad sjukfrånvaro eller
minskat antal vårdrelaterade infektioner är dock svårt att finna belägg för.
Några större studier som påvisar detta tycks inte finnas.”
För
den som vill fördjupa sig i de praktiska erfarenheterna kan jag rekommendera
den utvärdering som gjorts av tillämpningen inom Västerbottens läns landsting
under sommaren 2013 (några kliniker på Norrlands universitetssjukhus)
respektive 2015 (hela länet under sju veckor). Slutsatsen är att försöken som
helhet har varit lyckade. ”De allra flesta uttrycker att de är nöjda och vill
att verksamheten fortsätter i någon form. Tillgänglighet till vårdplatser har
förbättrats och arbetsmiljön har tydligt påverkats i positiva riktningar”.
Medaljens
baksida har bestått av otydligheter i arbetsfördelningen vilket ibland medfört
dubbelarbete eller att servicepersonalen periodvis haft för lite att göra. Den
kanske mest springande punkten var dock kostnaden – för att möjliggöra
satsningen svarade landstinget centralt för de extrainsatta resurserna.
Förfarandet fick en vårdavdelning att ställa den inte helt orimliga frågan ”Var
finns pengarna till det när det inte finns till vanlig vårdpersonal?”
Rapportförfattarna
menar att ”ur ett ekonomiskt perspektiv borde rätt använda kompetens med
vårdnära servicetjänster ge högre produktion till lägre kostnad [...] Vi ser
svårigheter i dagsläget att räkna hem investeringen på enhetsnivå eftersom
behovet av övriga personalkategorier kvarstår.”
Det
förefaller rimligt att anta att en väl genomförd satsning på vårdnära tjänster
kan rendera såväl ökad produktion som bättre kvalitet, inte minst om den tid
som frigörs för vårdpersonalen kan användas för mer patientinriktat arbete.
Däremot är det nog betydligt osäkrare om det går att ”räkna hem” en sådan
satsning. Syftet är ju inte att minska tillgången på övriga personalkategorier
som sjuksköterskor och undersköterskor utan att utnyttja deras arbetstid för
mer kvalificerade arbetsuppgifter. Till detta kommer självfallet kostnaderna
för servicepersonalen.
En
from förhoppning är naturligtvis att satsningen ska ha sådana positiva,
dynamiska effekter att den blir självfinansierande. Mångårig erfarenhet som
sjukhusdirektör har lärt mig att sådana förväntningar sällan realiseras i
praktiken. På den punkten delar jag slutsatsen från utvärderingen i Västerbotten.
Sanningen
är nog den att detta är ytterligare ett exempel på hur utvecklingen inom hälso-
och sjukvården brukar gestalta sig – högre kvalitet till en högre kostnad.
Inget fel i det på något sätt men ytterst handlar det som alltid att prioritera
mellan olika behov och satsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar