Värdefull kartläggning av vård på distans

Vård på distans, e-hälsa, telemedicin, distansöverbryggande teknik – kärt barn har många namn – är förvisso ingen ny företeelse. Inte minst teleradiologin är sedan länge en synnerligen etablerad verksamhet men det finns också många andra exempel på i bruk varande och mer eller mindre väl fungerande kliniska användningsområden.

Någon självklar framgångssaga kan man dock inte tala om. Under årens lopp har otaliga nya tillämpningar prövats som, trots att de i många fall varit hyggligt framgångsrika, inte överlevt i praktiken. Därför är det viktigt att granska och dra lärdomar av såväl lyckade som misslyckade projekt.

Västerbottens läns landsting har arbetat med att utveckla vård på distans sedan mitten av 1990-talet. Mot den bakgrunden är det särskilt intressant att ta del av rapporten ”Kartläggning av vård på distans i Västerbottens läns landsting”. Rapporten bygger på en kartläggning som genomförts med stöd av intervjuer med representanter för verksamheter inom landstinget som arbetar med vård på distans. Totalt redovisas ett 40-tal olika arbetssätt varav 29 har kartlagts mer i detalj.

Tillämpningarna har delats in i sex kategorier

• Multidisciplinära konferenser och ronder med distansmedverkan
• Behandling i och nära hemmet
• Distansmottagningar
• Konsultationer och jourstöd
• Provtagning och egenmätning
• Nätverk, samarbeten och övrigt distansstöd.

Sammantaget konstateras att de tillämpningar som kartlagts ”har olika status och mognadsgrad”. Generellt sett anser många av de intervjuade att ”det finns en stor potential för vidareutveckling såväl inom den egna som inom andra verksamheter”.  Samtidigt ges en god bild av de hinder och svårigheter som gör att införande av vård på distans inte alltid löper som på räls.

• Evidens för den nytta som satsningarna medfört är ”generellt sett låg med få undantag.” Ganska exakt hälften av de tillfrågade efterlyser således stöd för att uppskatta nyttoeffekterna.
• Det saknas samordning och endast ett fåtal uppger att det sker kommunikation mellan verksamheterna för att utbyta erfarenheter och rutiner.
• Det råder osäkerhet om såväl besöksregistrering som rutiner för journalföring
• Flera verksamheter efterlyser mer utbildning för att bättre kunna hantera tekniken, som inte alltid tycks fungera helt felfritt. Således förekommer brister i ljud- och bildkvalitet, framför allt vid videokommunikation. Vidare efterlyses bättre tillgång till support vid tekniska problem, inte minst vid akuta konsultationer.

 Sist men inte minst önskas ”tydliga direktiv från ledning och chefer som minskar valfriheten”, något som ”skulle öka användningen och göra det lättare att implementera arbetssätten på bredden. Det skulle också begränsa påverkan av enskilda medarbetares attityder.”

Kartläggningen är väl genomförd och ger såvitt jag kan bedöma en realistisk bild av såväl nuläge som framtidsmöjligheter. Samtidigt är det slående att ganska mycket av den kliniska tillämpningen omfattar den mer specialiserade vården. Däremot kan man nog konstatera att det återstår mycket att göra innan primärvården – i såväl Västerbotten som andra län – på bred front har tillgång till det distansstöd den såväl behöver – dessutom baserat på dess specifika behov och förutsättningar.

På den punkten ansluter jag mig till förslaget att det krävs mer av övergripande styrning och ledning. Det kan således inte vara rimligt att primärvårdens servicebehov ska vara beroende av om det råkar finns enskilda, engagerade sjukhusläkare som är intresserade av att utveckla vård på distans i samarbete med primärvården.