I fredags (15/4) var sista dagen att yttra
sig till socialdepartementet över SOU 2015:98 (”Träning ger färdighet”). För
egen del har jag med särskilt intresse studerat remissvaren från dels SKL, dels
SBU.
SKL:s yttrande kan inte beskrivas som något annat
än en brutal sågning av stora delar av betänkandet. Organisationen vänder sig –
helt i enlighet med min förutsägelse – kraftfullt mot att flytta betydande
delar av makten från landsting/regioner till socialstyrelsen och nationella
professionella grupper. Liksom hittills förordas att det är huvudmännen, inte
staten, som ska ha den ledande rollen när det gäller den högspecialiserade
vårdens utformning.
Inte heller anser man att staten ska lägga sig
i (mitt ordval) en eventuell koncentration på regional nivå. ”Förslagen som
omfattar den regionala nivån innebär inskränkningar i det kommunala självstyret
som inte är motiverade baserat på de beskrivningar som görs i utredningen.”
SKL instämmer i och för sig i att
akutsjukvårdens organisation behöver utredas och analyseras i relation till en
ökad specialisering ”men anser inte att det är ett uppdrag för staten.” Kritik
riktas även mot det påstådda sambandet mellan volym och kvalitet, som man inte
anser är ”enkelt och entydigt.” Vidare anförs att ”det är långt ifrån klarlagt
att koncentration på alla nivåer, av alla grader och för all högspecialiserad
vård enligt utredningens definition är av godo.”
Förbundet motsätter sig dock inte slutsatsen
att viss vård kan behöva koncentreras ytterligare. Samtidigt påpekar man att
huvudmännen redan tagit initiativ till sådana åtgärder för vissa verksamheter
och att landsting/regioner även i fortsättning bör ha ansvaret för dessa
processer.
En annan bredsida levereras av SBU som hävdar
att ”kirurgisk färdighet i vissa fall kan uppnås (och prövas) på andra sätt än
via koncentration av vården, till exempel genom simulatorträning. Vidare är det
inte givet att träning bara uppnås genom att utföra ett och samma specifika
kirurgiska ingrepp.”
SBU framhåller dessutom att ”utredningens
förslag gäller främst kirurgi trots att dess förslag är betydligt bredare.
Förslaget om att koncentrera högspecialiserad vård omfattar vitt skilda
verksamheter, inklusive 'akuta medicinska åtgärder', trots att det empiriska
underlaget i utredningen främst gäller kirurgiska ingrepp.”
Normalt sett är jag rätt försiktig med att göra
tvärsäkra förutsägelser av det enkla skälet att jag haft fel mer än en gång.
Den här gången dristar jag mig dock att bestämt hävda att Måns Roséns förslag i
mycket begränsad utsträckning kommer att realiseras. Jag skulle inte ens bli
förvånad om regeringen avstår att lägga en proposition i frågan. Att regeringen
skulle ta strid med SKL i det här avseendet finns inte på kartan, allra helst
som det skulle bidra till att kasta en lång skugga över regeringens tilltro
till de kommande regionbildningarnas förmåga att själva hantera dessa
utmaningar.
Socialstyrelsen har ännu inte lagt ut sitt
yttrande på webben men även om man kan förvänta sig en mer positiv inställning
därifrån ändrar det inte min framtidsanalys enligt ovan.
Måns Rosén tog ut svängarna ordentligt, bland
annat genom att lägga förslag som inte hade stöd i direktiven. Jag tycker trots
allt att han är värd en eloge för att han hade modet att utmana hur vården nu
är organiserad. För att citera Heidenstam; ”bättre lyss till den sträng som
brast än att aldrig spänna en båge."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar