Kan Sverige lära av Norges fastlegesystem?

Läkartidningen har publicerat tre mycket läsvärda artiklar om det norska ”fastlegesystemet”, som infördes år 2001. Målet med reformen var att komma till rätta med läkarbristen i primärvården och den därmed förknippade bristande kontinuiteten för patienterna. Att man lyckats väl i båda dessa avseenden rådet det ingen tvekan om. I korthet har systemet följande utformning.

• Varje kommun bestämmer hur många läkarbefattningar som ska finnas inom området. Etablering är således inte fri. En läkare som vill etablera sig kan i första hand köpa en befintlig praktik, eller etablera sig i samband med att kommunen öppnar för nyetablering. I det senare fallet är det läkarens eget ansvar att rekrytera patienter till sin lista och därmed trygga sin inkomst.
• Läkarna är egna företagare, det vill säga privatpraktiker men med en tydlig samhällelig reglering av villkoren för verksamheten.
• Den enskilde läkaren har stor frihet att själva bestämma hur många patienter hen vill ha på sin lista – och därmed också påverka sina inkomster. Det genomsnittliga antalet listade uppgår till drygt 1 100.
• Ersättning utgår med dels ett fast belopp per listad patient, dels rörlig ersättning per besök. Den fasta ersättningen svarar för cirka 30 procent av inkomsten och den rörliga för 70 procent.
• Patienterna är listade hos läkaren, inte på vårdcentral. Läkaren är inte heller ansluten till någon sådan
• Läkaren fungerar som ”grindvakt”, för besök inom den specialiserade vården krävs remiss från den läkare där patienten är listad
• Patienten får som huvudregel byta läkare två gånger per år
• Det finns inget krav på att läkaren ska vara specialist i allmänmedicin, bara drygt hälften av läkarna har denna kompetens.
• Läkaren har ansvar för sina listade patienter dygnet runt något som hanteras i form av olika former av joursamverkan (t.ex. ”legevakten” som organiseras av kommunerna)

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren ”ser den norska fastläkarreformen som en förebild. I Norge har man löst problemen som vi i Sverige bara pratar om. Bevisligen har Norge lyckats. Därför bär vi lära av Norge.” Ett av Läkarförbundets seminarier under Almedalsveckan till sommaren kommer för övrigt att handla om de norska erfarenheterna.

Visst är det intressant att Norge och Danmark valt en modell som bygger på privatpraktiserande läkare med egna, fristående mottagningar medan Sverige och Finland istället satsat på en sammanhållen organisation med vårdcentraler där olika kompetenser samverkar. I ett internationellt perspektiv ses tendenser till att intresset för den senare modellen ökar. Bakgrunden är att en växande skara äldre har behov som bättre anses kunna  tillgodoses av team som innehåller såväl läkare som annan kompetens.

Mot detta kan ställas förhållandet att den norska reformen trots allt slagit väl ut. Den springande punkten är dock i vilken utsträckning modellen skulle kunna appliceras på svenska förhållanden. Det är knappast någon tvekan om att skillnaden mellan de två systemen är om inte avgrundsdjup så näst intill. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det krävs kraftfulla insatser om den svenska primärvården ska kunna möta framtidens krav på ett framgångsrikt sätt. Remissutfallet på betänkandet ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) till i slutet av maj kan kanske ge en viss fingervisning om vartåt det blåser, något jag självfallet återkommer till.

Här är länkar till de tre artiklarna; Reformen som alla är nöjda med, Som fastläkare är jag fri samt Bevisligen har Norge lyckats.