De
senaste veckornas nummer av NEJM (New England Journal of Medicine) innehåller
flera artiklar som jag tycker är läsvärda.
Två
av dem handlar sjukvårdens förmåga – eller snarare bristande förmåga – att
anpassa sin verksamhet till den demografiska utvecklingen. I den ena av dessa
diskuteras hur behoven hos en växande skara kroniskt sjuka patienter med
komplexa behov ska kunna tillgodoses; ”Caring for High-Need, High-Cost Patients”. Flertalet av dessa, om inte alla, är gamla. Däremot är det ingalunda
så att alla befinner sig i livets slutskede, tvärtom är det många som behöver
vårdens stöd under en följd av år.
Inlägget
redovisar exempel på lyckade program för en mer integrerad vård och slår ett
slag för värde-baserad vård (value-based-payments) samtidigt som olika hinder
diskuteras.
Den
andra artikeln (”Hospitals and the Decline om Comprehensive Care”) analyserar
specialiseringens avigsidor och konsekvensen av att sjukhusens och sjukhusspecialisternas
insatser blir alltmer fragmentiserade och motverkar strävan att integrera olika
vårdnivåer.
I
artikeln ”Rethinking the Primary Care Workforce – An Expended Role for Nurses” konstateras att tillgången på primärvårdsläkare väntas minska i USA
under de närmaste åren. Nytillskottet beräknas uppgå till cirka 8.000 läkare årligen,
samtidigt som pensionsavgångarna är något större (8.500 per år). Samtidigt ökar
utbudet av specialistutbildade, självständigt verksamma sjuksköterskor (nurse
practitioners; NP) påtagligt vilket enligt författarna får tydliga konsekvenser
för den framtida arbetsorganisationen. De menar att NP:s kommer, i ännu större
utsträckning än idag, avlasta läkare inom ramen för standardiserade program,
inte minst i vården av patienter med kroniska sjukdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar