onsdag 30 november 2016

Ojämlik vård och medicinska prioriteringar


I den allmänna debatten har kravet på likvärdig och jämlik vård över hela landet en framträdande plats. Däremot är det tyvärr ovanligt att grunden för de geografiska olikheter som faktiskt finns analyseras på ett seriöst sätt. Istället används uttryck som ”postkodlotteri”, inte minst av de som förespråkar en starkare centralisering av vården – t ex genom ett förstatligande av hela eller delar av vården.

Förvisso finns det skillnader som är en följd av vårt decentraliserade system med regioner och huvudmän som var och en kan göra delvis olika politiska prioriteringar.  Ett klassiskt exempel är tidigare skillnad vad gäller antalet IVF-behandlingar med offentlig finansiering, som varierade från 0 till 3 per par. Det som däremot enligt min mening alltför sällan diskuteras är skillnaderna i medicinsk praxis, som politiker i regioner och landsting i mycket begränsad utsträckning kan påverka.

Ett intressant exempel på just detta återfinns i ett debattinlägg i Dagens Medicin ur rubriken ”Låt inte orten styra var benet amputeras” av ortopedingenjörerna Anton Johannesson och Gustav Jarl. Baserat på uppgifter hämtade från Socialstyrelsens databas visar de båda att under åren 2005-2014 varierade incidensen för benamputation mellan 33 och 70 per 100 000 invånare mellan de olika landstingen/regionerna. Samtidigt varierade valet av amputationsnivå kraftigt; för förlorat knä var variationen 31-67 procent och för bevarad fot 1-22 procent. Författarna menar att ”det är tveksamt om landets patienter har tillgång till god och jämlik vård vad gäller prevention av benamputation”.

Veckan nummer av Läkartidningen innehåller ett annat intressant exempel, som belyser hur professionella aktörer – livligt påhejade av den medicintekniska industrin – tvingar fram satsningar på ny och dyrbar teknik trots höga investerings- och driftkostnader och stor osäkerhet om patientnyttan vid jämförelse med traditionella ingrepp. Artiklarna har nog så talande rubriker; ”Robotassisterad kirurgi ökar – trots osäker kostnadseffektivitet” respektive ”Robotkirurgi på bred front – utan evidensbaserad grund”. Man kan ju undra om inte pengarna - i avvaktan på bättre vetenskaplig underlag -  hade kunna göra större nytta i den primärvård som alla tycks omhulda i teori om än inte i praktik.

Att de professionella drivkrafterna är mycket starka – oberoende av styrsystem – råder det knappast någon tvekan om. För övrigt ser jag mig föranlåten att äng en gång påpeka att centralt beslutsfattande i sig knappast är någon garanti för minskad ojämlikhet. Statliga NHS i Storbritannien är således under ständig och stark kritik för det mycket tydliga inslaget av ”postkodlotteri” i vården.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar