Om tillitsstyrning och ekomomistyrning

 I somras tillsatte regeringen den så kallade Tillitsdelegationen. Dess uppgift är att ”inom ramen för de befintliga regelverken genomföra dels projekt som främjar idé- och verksamhetsutveckling när det gäller kommunal verksamhet, dels projekt som omfattar hela styrkedjan, dvs. styrning från den nationella nivån till genomförandet i kommuner och landsting” (Direktiv 2016:51).

Delegationen, som leds av nationalekonomen Laurs Hartman, är i grunden en reaktion mot New Public Management. Därför är det inte särskilt förvånande att en central del av uppdraget är att ”analysera och redovisa ersättningsmodellernas styrande effekter”. Förhoppningen är att delegationen ska ”vidareutveckla en styrning som baseras mer på tillit och ökad förmåga i såväl kommuner och landsting som hos medarbetarna att utveckla verksamheten”.

Förslag vad gäller ersättningsmodeller ska redovisas senast i mitten av juni i år och slutrapporten ett år senare; senast den 18 juni 2018. Uppdraget är synnerligen omfattande och tidsplanen för ersättningssystemen ställer jag mig något skeptisk till – i vart fall om det ska vara möjligt med konkreta och evidensbaserade förslag som ska kunna omsättas i praktisk tillämpning. Här kan man verkligen tala om en Gordisk knut men kanske delegationen lyckas där Alexander misslyckades.

I vart fall har delegationen i dagarna offentliggjort tolv försöksverksamheter ”för att utveckla en mer tillitsbaserad styrning i välfärdssektorn”. Tre av dessa omfattar hälso- och sjukvård men den beskrivning som ges av projekten på delegationens hemsida är minst sagt knapphändig. Nåväl, jag har begärt att få ta del av underlaget och ber att få återkomma.

Från tillitsstyrning till ekonomistyrning och revisionsrapporten ”Landstingsstyrelsens ekonomiska styrning och kontroll, del II" (Norrbottens läns landsting, februari 2017). Sammantaget konstateras att sjukvårdsdivisionerna under perioden 2006 till och med 2016 uppviast en negativ budgetavikelse på i snitt 215 milj kr – årligen. Förra året – 2016 – toppade med ett minus på 410 milj kr. Bäst gick det 2009 och 2010 då underskottet stannade på 23 respektive 94 milj kr, något som dock enligt rapporten kan bero på en utökad budgetram på 152 milj kr.

En genomgång av beslutade sparåtgärder visar att ”effekterna av sparåtgärderna uppgår till 50 % sett över hela perioden”.

Revisorerna konstaterar att ” tidigre granskning visar att det har saknats incitament för budgetansvariga att anpassa verksamheten till resurserna. Ett budgetöverskridande har inte fått några negativa konsekvenser utan har kunna fortgå år efter år . Den pedagogiska effekten av detta blir att de ekonomiska resurserna i praktiken inte upplevs begränsade. Med verksamhetsanpassningar till budgeterade resurser är förhållandet det omvända och reaktionerna kommer från fler håll, både från politiken, medarbetarna, befolkningen och pressen. En "doktrin" för hur målkonflikten mellan behov och resurser är därför nödvändig.”

Någonting säger mig att slutsatsen nog kan gälla också för andra landsting/regioner. Må framtiden utvisa om tillitsstyrning är en bättre metod än ekonomistyrning för att verksamheten ska bedrivas inom tilldelade ekonomiska ramar!