Svensk primärvård i internationell jämförelse - del 2

Dags för del 2 på temat Svensk primärvård i internationell jämförelse baserat på Vårdanalys rapport ”En primär angelägenhet”. Jämförelsen omfattar, förutom Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna och Storbritannien.

Av de fem länderna har Sverige den lägsta graden av central styrning av primärvården. I de övriga fyra länderna definieras uppdraget i huvudsak på nationell nivå. Detsamma gäller även ersättningssystemens utformning. I övriga länder ”regleras ersättningen i ett nationellt avtal som baseras på återkommande förhandlingar mellan representanter för finansiärer respektive vårdgivare”. Dock finns det i Nederländerna ett visst utrymme får sådana överenskommelser på lokal nivå.

Slutsatsen blir därför att ”den svenska löningen, där 21 landsting i stort sett ensidigt fattar beslut om ersättningsprinciper och hur uppdraget preciseras, avviker därför från förhållandena i de andra länder som studerats.”

I fråga om ersättning är annars en generell trend i Europa att systemen alltmer går mot en blandning av ersättningsprinciper för att främja parallella mål om tillgänglighet, kvalitet och effektivitet.

En markant skillnad är friheten för vårdgivare i Sverige att själva bestämma var de vill etablera sig, vilket ju är en central del i det lagstadgade vårdvalssystemet. Däremot gäller motsatsen när verksamheten väl är etablerad. I övriga länder kan mottagningarna/läkarna ”själva välja tak för antalet listade” om än med vissa reservationer. Det finns också ”ett större utrymme att neka individer att lista sig om de bor långt från mottagningen.”

Kontinuiteten – eller snarare bristen på densamma – är som bekant en akilleshäl i svensk sjukvård. I Danmark, England och Nederländerna ”finns en lång tradition av att bygga upp en relationell kontinuitet mellan allmänläkare och invånare.” I Norge förstärktes personkontinuiteten genom fastlegereformen för knappt ett decennium sedan.

Däremot ger rapporten inte stöd för att övriga länder skulle vara bättre på att koordinera olika delar av vården. De studerade länderna tycks ”i mindre grad vara bra förebilder när det gäller samordning mellan primärvården och annan vård.” Särskilt fragmenterad är primärvården i Norge och Danmark.

Vad gäller primärvårdens jouransvar är det framför allt Norge som är avvikande. I princip är det enbart läkare eller ambulanspersonal som kan remittera patienter till sjukhusens akutmottagningar.

I åtminstone ett avseende tycks utvecklingen gå i riktning mot den svenska primärvårdsmodellen med större mottagningar och ett utökat ansvar för sjuksköterskor. Detta gäller i någon mån Danmark och Norge men framför allt Storbritannien.

En slutsats man kan dra av rapporten är att oavsett hur man organiserar primärvården och sjukvården i övrigt uppstår målkonflikter. Varje system har såväl styrkor som svagheter och det går inte att på sakliga grunder hävda att en viss modell är uppenbart bättre än någon annan. Därför går det inte att påstå att svensk primärvård generellt sett är vare sig bättre eller sämre än något vad som gäller för övriga länder.

Icke desto mindre kan jämförelser av det här slaget ge inspiration inför framtiden. Min prognos är att rapporten framför allt kommer att ge näring åt de som argumenterar för en ökad nationell styrning av primärvårdens uppdrag.