Om regionbildning och hälso- och sjukvårdens utveckling

I slutbetänkandet från ansvarskommittén år 2007 (”Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft”) föreslogs att Sverige skulle delas in i sex till nio län och regioner. Som riktvärden angavs bland annat att varje region borde ha ett eget regionsjukhus och ett invånarantal på mellan en och två miljoner invånare. Vidare ansåg utredaren att det skulle krävas starka skäl om antalet invånare skulle understiga en halv miljon.

I fråga om hälso- och sjukvård gjordes bedömningen att framtidens utmaningar (kunskapsbildning, kunskapsspridning och långsiktigt utvecklingsarbete) nödvändiggjorde ”färre och mer jämnstora regionkommuner”. Däremot avstod utredningen från att lämna något eget förslag på geografisk indelning.

Reformförslaget punkterades dock effektivt när den dåvarande regeringen beslutade att Halland med 300.000 invånare fick bli en egen region från och med 2011. Frågan är nu om Indelningskommittén har större framgång med det diskussionsunderlag som redovisades i förra veckan och som innebär en indelning i sex regioner. För egen del är prognosen att det mesta talar för att det trots allt blir en regionreform den här gången, även om det förvisso kommer att bjudas motstånd på sina håll. Däremot är det inte osannolikt att den slutgiltiga kartan kommer att avvika något från förslaget.

Att de fyra norrlandstingen – med knappt en miljon invånare och en yta som motsvarar halva Sverige – bildar en gemensam region ter sig som en lågoddsare. Av de tre berörda landstingen är det jämtarna som är mest tveksamma men i längden lär det vara svårt att spjärna emot. 

Motstånd kommer däremot region Halland att erbjuda – här finns en bred politisk enighet om att försöka slå vakt om den egna självständigheten istället för att bli inknuffade i det man upplever som Jätten Glufs Glufs – det vill säga Västra Götaland. I Värmland – som föreslås ingå i samma region – är opinionen delad. Värmlänningarna har historiskt sett haft goda kontakter åt sydväst men i lika hög grad orienterat sig i riktning mot Örebro/Uppsala. Återstår med andra ord att se hur det slutgiltiga utfallet blir.

Men åter till rubriken – regionfrågan ur ett sjukvårdsperspektiv. Inför tillkomsten av Västra Götaland år 1998 är min minnesbild att hälso- och sjukvården inte var någon central faktor. Istället var det näringslivet som krävde bredare geografiska lösningar i fråga om grundläggande samhällsstruktur som vägar, kommunikationer och regional utveckling. Först i samband med ansvarskommitténs betänkande åt 2007 blev vården en del av argumentationen för större regionbildningar.

I direktiven till Indelningskommittén år 2015 hänvisas till att ”hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar bl.a. till följd av en allt äldre befolkning och en intensiv kunskaps- och teknikutveckling. Flera landsting saknar i dagsläget tillräckligt befolkningsunderlag och resurser för att kunna göra effektiva investeringar i t.ex teknisk utrustning och it-system”. Vidare menar regeringen att ”en effektiv och god vård samt forskning och innovation av hög kvalitet förutsätter ofta större patientvolymer och mer resurser än vad som är fallet med nuvarande landstingsindelning”. Landstingens varierande storlek ”bidrar till ojämlika förutsättningar […] att upprätthålla tillgången till en god och säker vård på lika villkor”.

Bakom dessa formuleringar döljs även en annan inte oviktig faktor – ett allt större statligt intresse av att kunna mer effektivt påverka utvecklingen inom hälso- och sjukvården. I det sammanhanget är nuvarande konstruktion med sin hybrid av regioner och landsting, dessutom av högst varierande storlek en försvårande omständighet. Utbyggnaden av den regionala cancervården är ett tydligt exempel på hur regeringen ”hoppade över” landsting/regioner och ställde tydliga krav på samordnade, regionala lösningar över huvudmannagränserna.

Att det blir mer av den varan framöver är ingen vild gissning. Till detta ska läggas att ett förverkligande av utredningen ”Träning ger färdighet” (SOU 2015:98; se min blogg den 8/1 2016) torde underlättas om besluten fattas av större regioner. Den rekommenderade koncentrationen inom såväl akutsjukvården som av den regionala specialiserade vården kommer med stor sannolikhet leda till ett lokalt motstånd som är svårt att hantera inom ramen för dagens landsting. Detta om något blir på några års sikt den verkliga utmaningen för de nya regionerna.