Vinster i välfärden - mystiken tätnar

I min förra blogg (9/9) kommenterade jag ekonomen Joachim Landströms utredning till Välfärdsutredningen, vars arbete leds av Ilmar Reepalu (S). Jag fann Landströms utredning svårtillgänglig för den som saknar djupare företagsekonomiska kunskaper.

Häromdagen vände sig Landström kraftigt på DN Debatt mot den tolkning som Reepalu gjort av hans slutsatser. Om jag förstått honom rätt – Landström alltså – så tycks han mena att sagde Reepalu fullständigt missförstått hela analysen och dragit slutsatser om ett lämpligt vinsttak som enligt Landström skulle medföra en ”förstatligad välfärdssektor”.

Jag måste tillstå att även detta Landströms alster ställer rätt stora krav på att läsaren är hemtam i begrepp som residualvinstmodellen, positiva residualvinster, monopoly rents samt konservativ redovisning. I den förvirring som drabbar i vart fall mig är jag dock säker i ett avseende. Hur frågan om en eventuell vinstbegränsning landar handlar primärt om politik snarare än företagsekonomi.

Fortsättning följer och det är bara att hoppas att utredaren förmår uttrycka sig på ett något mer lättbegripligt sätt.

Het debatt om vinster i välfärden

I våras fick Joachim Landström, doktor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, i uppdrag av Ilmar Reepalus Välfärdsutredning att granska fyra olika modeller för att begränsa vinstuttaget för privata välfärdsbolag. Hans rapport ”En empirisk analys av vinstreglering av välfärdsföretag genom rörelseresultatbegränsning” har onekligen gjort att debattens vågor går höga.

Själva rapporten är i hög grad teknisk till sin karaktär och svår att hänga med i för den företagsekonomiskt mindre bevandrade. En något mer lättsmält sammanfattning av utredningen har publicerats i Dagens Samhälle under rubriken ”Välfärdsbolag kan tvingas gå i konkurs”. Ekonomijournalisten Per Lindvall hävdar dock i samma tidning att ”Avkastningstaket blir mumma för de stora välfärdsföretagen”.

Tonläget i debatten är uppskruvat och lär fortsätta att vara så till i november då Reepalu ska presentera sina slutsatser. I en blogg tidigare i år (18/3) hävdade jag att mycket talar för ”att det i slutändan blir en bred politisk överenskommelse, allra helst som alltför långtgående restriktioner i detta avseende kan ha svårt att samla en majoritet i nuvarande riksdag”.

Ärligt talat börjar jag känna tveksamhet till sannolikheten i denna förutsägelse. I och för sig finns det inom såväl de borgerliga partierna som (S) och (MP) de som gärna vill hitta en pragmatisk kompromiss som båda sidor skulle kunna leva med, även om detta med en till säkerhet gränsande sannolikhet aldrig skulle accepteras av (V). Samtidigt tyder alltmer på att ”hökarna” inom båda blocken gärna ser en konfrontation som grund för valrörelsen under 2018. Jag känner mig som åsnan mellan hötapparna men lutar just nu åt att det blir en valfråga.

Nygammalt om vinster i välfärden

”Vi behöver reglera vinsterna i välfärden” skriver regeringens välfärdsutredare Ilmar Reepalu på DN debatt idag (18/3). ”Det är dags att vi vågar erkänna att dagens system har brister och vi behöver utveckla en bättre och mer fungerande välfärd. Vi behöver en välfärd som bygger på tillit och tilltro där medborgarnas behov tillgodoses. Det är viktigare än att värna stora vinster för välfärdskoncernerna.”

Några egentliga nyheter i sakfrågan presenterar inte Reepalu. Inlägget – och något annat var naturligtvis inte att vänta – håller sig helt inom ramarna för de direktiv som regeringen utfärdat ”(Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster”). Även argumenten i debattinlägget återfinns i hög grad i direktiven.

Uppdraget är således att ”föreslå hur offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster kan utformas så att den säkrar likvärdighet, kvalitet, samhälls- ekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet.”

Vad gäller vinstfrågan menar regeringen att det är rimligt att kräva att privata aktörer visar att de offentliga medlen kommer brukarna till godo. ”Eventuella överskott ska som huvudregel återinvesteras i den verksamhet där de har uppstått. Det enda godtagbara undantaget från huvudregeln bör vara att privat insatt kapital, och medel motsvarande en låg ränta på kapitalet, inte behöver återinvesteras. Nya regler om hur offentliga anslag får användas för privat utförda välfärdstjänster bör därför starkt begränsa möjligheterna att dela ut vinst eller på annat sätt föra ut medel från verksamheten, även i samband med försäljning.”

Det finns en bred politisk enighet om angelägenheten av att begränsa just möjligheten för stora bolag och koncerner att, med Reepalus terminologi, göra ”stora vinster”. Däremot kommer det nog att finnas högst olika uppfattningar om hur denna vinstbegränsning ska utformas. Mycket talar för att det i slutändan blir en bred politisk överenskommelse, allra helst som alltför långtgående restriktioner i detta avseende kan ha svårt att samla en majoritet i nuvarande riksdag. Oavsett vilken åsikt man har i sakfrågan skulle det vara en styrka för alla berörda om det gick att hitta blocköverskridande lösningar som håller över tid.

Utmaningen är också att hitta juridiskt hållbara lösningar vilket illustreras av hur ”snabbspåret” med att avveckla kravet på obligatoriskt vårdval inom primärvården redan från och med 2015 körde i diket. I november kommer utredarens förslag, som ska omfatta en hel del annat än enbart vinstfrågan.