Ännu en rapport om ineffektiva svenska sjukhus och underdimensionerad primärvård

I en tidigare blogg (11/2 2016) refererade jag till en studie som visade att finska sjukhus hade en påtagligt högre genomsnittlig produktivitet jämfört med danska, norska och svenska dito. Allra sämst produktivitet hade de svenska sjukhusen. Studien visade även att det fanns ett positivt samband mellan kvalitet och produktivitet. Jag avslutade bloggen med rådet att det kunde vara dags för svensk sjukvård att lära av Finland.

Samma slutsatser redovisas nu i en rapport från Svenskt Näringsliv (SN; ”Produktivitetsskillnader mellan akutsjukhus i Norden”). Något annat var inte heller att vänta eftersom den studie jag tidigare kommenterade utgör en del av underlaget för SN-rapporten. Professor Clas Rehnberg, som skrivit rapporten åt SN, är dessutom en av medförfattarna till den studie jag nämnde i min blogg.

För vilken gång i ordningen (?) konstateras att i ett internationellt perspektiv utmärks det svenska vårdsystemet av sjukhusdominans och en svag primärvård. ”Vi har en tydligt lägre produktivitet än i våra nordiska grannländer samtidigt som det föreligger stora variationer inom den svenska sjukhussektorn. Svensk hälso- och sjukvård har även en lång tradition av att vara uppbyggd kring sjukhus med akutmottagningar kombinerat med en relativt svag primärvård. Den somatiska specialistvården är uppbyggd runt akutsjukhusen för såväl sluten som öppenvård.”

Vidare konstateras att ”det pågår en utveckling där närsjukvården och primärvård ska ta ett större ansvar för både vårdprocesserna och det akuta omhändertagandet. För det krävs dels att beredskapen inom vårdformer utanför akutsjukhusen har en hög beredskap för att effektivt och smidigt ta hand om patienter som är färdigbehandlade vid akutsjukhusen, dels att vårdinrättningar utanför akutsjukhusen har en beredskap för akut och planerat omhändertagande av patienter som överhuvudtaget inte ska läggas in på akutsjukhusen." 

Detta "förutsätter förändringar av resursfördelning och organisation av såväl akutsjukhusen som vårdinrättningar utanför akutsjukhusen samt att samverkan i nätverken fungerar effektivt.”

En jämförelse av fördelningen mellan allmänläkare och övriga specialister inom OECD visar att av 24 länder har Sverige (0,6 per 1.000 invånare) tillsammans med Schweiz, Irland och Nederländerna (samtliga 0,5) den sämsta tillgången på allmänläkare. I toppen återfinns Belgien (2,0) Portugal (1,8) och Frankrike (1,6).

Omvänt ligger Sverige på tredje plats vad gäller tillgången på övriga specialiteter (2,6) efter Tjeckien (2,9) och Schweiz (2,8).

Som alltid vid internationella jämförelser finns det en tydlig tidsmässig eftersläpning, statistiken är från år 2007 men några större förändringar i relationen mellan allmänmedicinare och övriga specialister har knappast kommit till stånd – i vart fall inte för Sveriges vidkommande.

Överdimensionerad och ineffektiv sjukhusvård och underdimensionerad primärvård – visst har vi hört det förut! En svala gör ingen sommar och det är väl knappast troligt att den här rapporten  – trots en hel del medial uppmärksamhet – förmår bidra till en omfördelning av resurser mellan primärvård och sjukhusvård.

Ny rapport från Svenskt Näringsliv om företagande i välfärden

Svenskt Näringsliv har presenterat en ny rapport inom ramen för projektet ”Förbättrad Välfärd”, denna gång med titeln ”Sant och falskt om företagande i välfärden”.

Syftet med rapporten är ”att tillföra fakta till debatten om företagande i välfärden” med stöd av officiell statistik som belyses likheter och olikheter mellan offentliga respektive privata utförare inom vård, skola och omsorg. Verksamheterna jämförs med avseende på kvalitet, personaltrivsel, löner, ekonomisk lönsamhet och kvinnors karriärvägar.

Det samlade resultatet åtminstone enligt min tolkning är att flertalet parametrar redovisar ett något mer positivt utfall för de privata aktörerna. Skillnaderna är dock relativt små och inte alltid signifikanta.

Något större genomslag kommer den här rapporten knappast att få och reaktionerna torde vara tämligen förutsägbara. Förespråkare för privata alternativ kommer att hävda att utredningen bekräftar att privata utförare tillför medvärde för patienter, brukare och elever. Kritikerna kommer å andra sidan peka på att skillnaderna är små och att det finns andra faktorer som inte omfattas av studien och som pekar i en annan riktning.

I grunden handlar det om en ideologisk och politisk fråga där olika värderingar ligger till grund för ställningstaganden snarare än mer eller mindre vetenskapliga belagda slutsatser. Därmed inte sagt att fakta och seriösa studier skulle vara ointressanta.