Ännu en rapport om ineffektiva svenska sjukhus och underdimensionerad primärvård

I en tidigare blogg (11/2 2016) refererade jag till en studie som visade att finska sjukhus hade en påtagligt högre genomsnittlig produktivitet jämfört med danska, norska och svenska dito. Allra sämst produktivitet hade de svenska sjukhusen. Studien visade även att det fanns ett positivt samband mellan kvalitet och produktivitet. Jag avslutade bloggen med rådet att det kunde vara dags för svensk sjukvård att lära av Finland.

Samma slutsatser redovisas nu i en rapport från Svenskt Näringsliv (SN; ”Produktivitetsskillnader mellan akutsjukhus i Norden”). Något annat var inte heller att vänta eftersom den studie jag tidigare kommenterade utgör en del av underlaget för SN-rapporten. Professor Clas Rehnberg, som skrivit rapporten åt SN, är dessutom en av medförfattarna till den studie jag nämnde i min blogg.

För vilken gång i ordningen (?) konstateras att i ett internationellt perspektiv utmärks det svenska vårdsystemet av sjukhusdominans och en svag primärvård. ”Vi har en tydligt lägre produktivitet än i våra nordiska grannländer samtidigt som det föreligger stora variationer inom den svenska sjukhussektorn. Svensk hälso- och sjukvård har även en lång tradition av att vara uppbyggd kring sjukhus med akutmottagningar kombinerat med en relativt svag primärvård. Den somatiska specialistvården är uppbyggd runt akutsjukhusen för såväl sluten som öppenvård.”

Vidare konstateras att ”det pågår en utveckling där närsjukvården och primärvård ska ta ett större ansvar för både vårdprocesserna och det akuta omhändertagandet. För det krävs dels att beredskapen inom vårdformer utanför akutsjukhusen har en hög beredskap för att effektivt och smidigt ta hand om patienter som är färdigbehandlade vid akutsjukhusen, dels att vårdinrättningar utanför akutsjukhusen har en beredskap för akut och planerat omhändertagande av patienter som överhuvudtaget inte ska läggas in på akutsjukhusen." 

Detta "förutsätter förändringar av resursfördelning och organisation av såväl akutsjukhusen som vårdinrättningar utanför akutsjukhusen samt att samverkan i nätverken fungerar effektivt.”

En jämförelse av fördelningen mellan allmänläkare och övriga specialister inom OECD visar att av 24 länder har Sverige (0,6 per 1.000 invånare) tillsammans med Schweiz, Irland och Nederländerna (samtliga 0,5) den sämsta tillgången på allmänläkare. I toppen återfinns Belgien (2,0) Portugal (1,8) och Frankrike (1,6).

Omvänt ligger Sverige på tredje plats vad gäller tillgången på övriga specialiteter (2,6) efter Tjeckien (2,9) och Schweiz (2,8).

Som alltid vid internationella jämförelser finns det en tydlig tidsmässig eftersläpning, statistiken är från år 2007 men några större förändringar i relationen mellan allmänmedicinare och övriga specialister har knappast kommit till stånd – i vart fall inte för Sveriges vidkommande.

Överdimensionerad och ineffektiv sjukhusvård och underdimensionerad primärvård – visst har vi hört det förut! En svala gör ingen sommar och det är väl knappast troligt att den här rapporten  – trots en hel del medial uppmärksamhet – förmår bidra till en omfördelning av resurser mellan primärvård och sjukhusvård.

Får primärvården betala priset för sjukhusens ineffektivitet?

I min blogg ”Hur mycket träning behöver kirurger” (8 januari) gav jag en sammanfattning av Måns Roséns utredning ”Träning ger färdighet” (SOU 2015:98). Häromdagen hade jag förmånen att lyssna på Måns när han besökte Norrbotten och personligen presenterade sina överväganden och förslag.

Det var en bra och koncentrerad redovisning som på ett förtjänstfullt och trovärdigt sätt lyfte fram argumenten för en ökad koncentration av den mer (eller mindre) specialiserade vården. Förutom kvalitativa motiv vill jag för min del även uppmärksamma ett par andra faktorer som betonas i en annan statlig utredning, nämligen Göran Stiernstedts blytunga (i ordet rätta bemärkelse - 792 sidor med en vikt på nästan 1,3 kilo) ”Effektiv vård” (SOU 2016:2). Citaten nedan är hämtade från detta alster, som jag ju för övrigt refererat och kommenterat i flera tidigare bloggar.

• ”Sett över tid finns tydliga tendenser att vi gör mindre per anställd. Vi har få läkarbesök per capita i jämförelse med andra länder och svenska sjukhus har låg produktivitet vid jämförelse med våra grannländers sjukhus”
• ”Också i specialiteter där produktivitet normalt sett är en viktig faktor – kirurgi och ortopedi – minskar produktiviteten. Antalet operationstillfällen per årsarbetande läkare har under 2008-2014 minskat med 35 procent, detta från en nivå där Sverige internationellt sett har färre operationstillfällen per läkare än andra länder”
•  ”Den accelererande kostnadsökningen under senare år är till stor del bunden till sjukhusen”
• ”Antalet anställda, inte minst läkare, har ökat snabbt vid våra sjukhus samtidigt som produktionen i princip inte ökat”

Till detta kan läggas att Sverige i förhållande till andra jämförbara länder satsar betydligt mer resurser på sina universitetssjukhus. Slutsatsen blir därför att ett förverkligande av den koncentration av verksamheter som Rosén förordar rimligtvis måste förenas med tydliga krav på en ökad effektivitet och produktivitet som skapar förutsättningar för en omfördelning av resurser inom vårdsystemet.

Det är knappast någon överdrift att hävda att medel som skulle kunna användas för att stärka primärvården istället bidrar till att finansiera en ineffektiv sjukhusvård. Hittills har det möjligen funnits en sjukvårdspolitisk vilja att åstadkomma en förändring i detta avseende, något som dock inte motsvarats av dito förmåga. Det ska bli högst intressant om herrar Rosén och Stiernstedt förmår rucka på detta förhållande. För egen del vill jag nog se det innan jag tror det.