Vem ansvarar för patientsäkerheten?

Det har blivit allt vanligare att vårdpersonal larmar om att det finns allvarliga brister i patientsäkerheten med förhöjd risk för vårdskador som följd. Det senaste – men säkerligen inte sista – exemplet på detta hämtar jag från akuten vid Skånes universitetssjukhus i Lund. Sydsvenskan refererar till en undersökning som gjorts av Mellersta Skånes läkarförening. Enligt denna anser 27 av 30 anställda läkare vid akuten att patientsäkerheten är hotad.

Verksamhetschefen för akutsjukvården säger till tidningen att ”jag anser att patientsäkerheten upprätthålls på akuten, det tar jag ansvar för. Samtidigt uttrycker hon ”förståelse för att man som medarbetare ibland kan uppleva det som att man inte har kontroll över situationen när det är många patienter och hög stressnivå.”

Artikeln illustrerar ett vanligt förhållande – vårdanställda som anser att patientsäkerheten är hotad eller bristfällig samtidigt som verksamhetschefen gör den motsatta bedömningen, oftast utan att förneka att det finns brister och problem. Mot den bakgrunden kan det finnas anledning att klargöra vem det är som har ansvaret för patientsäkerheten och därmed också vara den som avgör om bristerna är av den arten att det krävs särskilda åtgärder

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är tydlig på en här punkten. Alla verksamheter i hälso- och sjukvården ska ha en verksamhetschef som har det övergripande ansvaret för verksamheten och för att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet.

Inom den kommunala hälso- och sjukvården är ansvarsförhållandena i detta avseende i någon mån överlappande mellan verksamhetschefen och den medicinska ansvariga sjuksköterskan (MAS). MAS:en har således enligt lagstiftningen bl.a. ett ansvar för att patienten får säker och ändamålsenligt vård av god kvalitet. Hen ska också säkerställa att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med patientsäkerheten. Mig veterligen har detta ”dubbelkommando” i praktiken sällan medfört några större problem.

Läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal har självfallet all rätt i världen att ha åsikter om patientsäkerheten men den som svarar för bedömningen inför vårdgivaren är alltså verksamhetschefen (och i förekommande fall även MAS:en). 

Samtidigt har all hälso- och sjukvårdspersonal ett eget, professionellt yrkesansvar som dock inte innebär ett övergripande ansvar för patientsäkerheten. Detta sagt bör kanske tilläggas att vårdpersonalen bedömningar och avvikelserapporter utgör ett viktigt underlag för verksamhetschefens löpande bedömning av risken för vårdskador.

Hur länge är för länge på akuten?

Svaret på frågan kan vara värt en miljon kronor – åtminstone för Stockholms läns landsting. Så stort är nämligen det vite som IVO nyligen fastställt (2016-01-18) med hänsyn brister i patientsäkerheten vid akutmottagningen vid Karolinska Universitetssjukhuset (KS) i Huddinge.

För att inte behöva punga upp med sagda belopp ska landstinget ”säkerställa att patienter med inläggningsbeslut som ligger kvar på akutmottagningen KS Huddinge överförs vill vårdavdelning inom den tid som framgår av det kvalitetsmått som vårdgivaren har fastställt inom vårdgivarens systematiska patientsäkerhetsarbete.”

Beslutet är grundat på tre inspektioner av verksamheten under hösten 2015. De åtgärder som sjukhuset vidtagit bedöms av IVO som otillräckliga. Myndighetens bedömning är därför att det finns en risk för ”vårdskador i form av dödsfall, kroppsligt lidande och psykiskt lidande”.

Värt att notera att IVO inte gjort en egen bedömning av hur lång väntetid som efter beslut om inläggning är acceptabel. Istället hänvisar man till sjukhusets egen bedömning ”att en vistelsetid mindre än åtta timmar på akutmottagningen på KS Huddinge är ett viktigt kvalitetsmått i verksamheten som följs upp regelbundet.”

En konsekvens av beslutet torde vara att landsting/regioner i framtiden blir mer försiktiga och – kanske framför allt - mer noggranna när man fastställer kvalitetsmått kopplade till patientsäkerheten. Alltför ambitiösa – läs orealistiska – mål kan ju uppenbarligen bli en black om foten när IVO knackar på dörren.

Vitesföreläggandet är ett tydligt tecken på att den relativt nybildade myndigheten med ganska exakt två år på nacken nu börjar tuffa till sig rätt ordentligt. Räkna således med fler tunga viten framöver!

Det ska bli intressant att se om landstinget väljer att hänskjuta frågan till förvaltningsrätten. I sakfrågan råder knappast några delade meningar mellan IVO och landstinget om att förhållandena på akutmottagningen inte är tillfredsställande. Däremot skulle landstinget kunna göra gällande att föreläggandet inte lever upp till lagens krav på att beslutet ska innehålla uppgifter om vilka åtgärder som är nödvändiga för att ”de påtalade missförhållandena ska kunna avhjälpas”. Rent formellt/juridiskt skulle det vara intressant att få prövat om det är tillräckligt att hänvisa till landstingets eget kvalitetsmått eller om det åligger IVO att göra en egen självständig bedömning av hur långa väntetider som kan anses acceptabla.

Däremot är det förmodligen meningslöst för landstinget att ifrågasätta vitesbeloppet storlek med hänsyn till att bristerna bedöms som så allvarliga. Åtminstone talar erfarenheten från arbetsmiljöområdet för att förvaltningsrätterna ytterst sällan ifrågasätter storleken på vitesbeloppen.

Lästips för regniga semesterdagar

Med dessa rader tar bloggandet en semesterpaus för att återkomma i mitten av augusti. Med tanke på att sommarens vädersituation förefaller något ostadig kommer hör några lästips för regntunga dagar.

IVO-rapporten ”Hur står det till med våra akutmottagningar?” bygger på tillsyn av patientsäkerheten vid akutmottagningar i Uppsala/Örebro-regionen. Resultatet är med myndighetens egen formulering ”både oroväckande och till viss del alarmerande”.

Mer läsvärt på samma tema erbjuder Riksrevisionens rapport ”Patientsäkerhet – har staten gett tillräckliga förutsättningar för en hög patientsäkerhet?”. Myndighetens svar på den fråga man själv ställer är Nej – men även landsting och regioner får sig en släng av kritiksleven.

Anhängare av långa och detaljerade checklistor kan med fördel grotta ner sig i SIS-standarden ”Kvalitet i omsorg, service, omvårdnad och rehabilitering för äldre med omfattande behov i ordinärt och särskilt boende”.  Favoritordet i standarden är säkerställa som förekommer nästan 300 gångar. SIS har upphovsrätten till materialet men standarden kan laddas ner gratis för den som registrerar sig på organisationens hemsida.

Men ärligt talat – vore det inte mer avkopplande med något skönlitterärt, fjärran från myndighetsrapporter och standarder! För egen del kan jag varmt rekommendera Theodor Kallifatides senaste alster;  ”Med sina läppars svalka”, utgiven av Bonniers. En suverän och mustig berättelse som dessutom ger ett stycke inblick grekisk nutidshistoria och grekiskt sinnelag – nog så aktuella i dessa dagar. Handlingen utspelar sig i såväl Grekland som Australien och Sverige. Läs den om Du inte redan gjort det!

Trevlig sommar och på återseende i augusti!