”¨Chefen som fick nog. För mycket politisk pajkastning inom primärvården”

För uttalandet står Karin Träff Nordström, som för fyra år sedan lämnade Praktikertjänst för att bli chef för primärvårdsområde Sus med ansvar för 37 vårdcentraler som drivs av Region Skåne. Karin är allmänmedicinare och har även ett förflutet som ordförande för SFAM (svensk förening för allmänmedicin) varför det fanns stora förväntningar på hennes förmåga att bidra till förnyelsen av den skånska primärvården.

Nu berättar Sydsvenskan (betallänk) att Träff Nordström sagt upp sig eftersom hon är starkt kritisk till hur regelverket för hälsovalet utvecklats – eller snarare inte utvecklats. Framför allt pekar hon på ryckigheten i förutsättningarna; ”från 2014 och framåt har ackrediteringsvillkoren i Hälsovalet ändrats flera gånger per år och ibland med retroaktiv verkan. Det blir otroligt svårt att styra.”

Hon menar att ”planlös politik är det största problemet med både svensk och skånsk hälso- och sjukvårdsstyrning”. Samtidigt konstaterar hon att bristen på allmänläkare är ett ”jätteproblem” i hela regionen inklusive en del tättbefolkade områden. Hennes recept för att komma till rätta med problemen – tillför mer pengar, förenkla ersättningsreglerna och sätt ett tak för hur många patienter som varje allmänläkare måste svara för. En nåd att stilla bedja om får man väl konstatera!

Skånsk sjukvårdsbudget utan verklighetsförankring?

Region Skånes revisorer är milt uttryckt kritiska till hur hälso- och sjukvårdens budget hanterats under 2016 – liksom tidigare år kan väl tilläggas.  Totalt redovisas ett budgetminus på 782 miljoner kronor för vård och hälsa, en avvikelse som konstaterades tidigt under budgetåret. Revisorernas lakoniska kommentar är att ”regionstyrelsen och driftledningsnämnderna har inte förmått leva upp till den ursprungliga budgeten.”

Budgetprocessen resulterar i en budget som ”brister i trovädrighet. Kostnadsvolymen är för stor i relation till beslutad budget”. Enligt revisorerna är det ”uppenbart att intäkterna inte står i proportion till kostnaderna samtidigt som brister i ledning, styrning, uppföljning och kontroll måste åtgärdas för att kunna åstadkomma en långsiktigt förbättrad ekonomi.”

Sjukvårdsnämnderna upplever för sin del att ”det uppdrag de får inte motsvarar de ekonomiska medel de blir tilldelade i budgeten. De upplever vidare att de yttranden de lämnar till regionstyrelsen inte tas på allvar och att de har liten inverkan på den slutgiltiga budgeten.”

Här finns en intressant passus med innebörd att regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnderna i högre utsträckning måste ”säkerställa att det uppdrag som ges till sjukvårdsnämnderna är förankrat, accepterat och genomförbart inom de ekonomiska ramar som föreslås innan en budget presenteras för fullmäktige för beslut.” Man får förmoda att nämnderna skulle välkomna sådana ”förhandlingar” med styrelsen även om det nog måste anses vara ett tveksamt nytänkande rent kommunalrättsligt.

I övrigt kan noteras att ackrediteringsvillkoren för vårdval/hälsoval ”är mycket svåröverskådliga och att de under året har inneburit försämrad ekonomi för primärvårdsenheter, inte minst de som drivs i Region Skånes regi.” En annan randanmärkning är att regionen ”befinner sig i en negativ spiral med personalbrist inom vissa kategorier och bristande arbetsmiljö inom flera områden”.

Kritiken till trots föreslås att såväl styrelsen som samtliga nämnder beviljas ansvarsfrihet, något annat var väl inte heller att vänta!

Färre sjuksköterskor i region Skåne

Vårdfokus berättar att region Skåne ”byter kompetensmix till färre sjuksköterskor”. Enligt den nya policyn är målet att bemanningen ska utgå från relationstalet 40 procent sjuksköterskor och 60 procent övrig personal (undersköterskor, servicevärdar och receptionister). Däremot ligger läkarna utanför kalkylen. För  närvarande utgör sjuksköterskorna cirka 55 procent jämfört med övriga gruppers 45 procent.

Även om motivet framför allt sägs vara att ”varje medarbetare ska kunna arbeta på toppen av sin kompetens” är det nog ingen tvekan om att en central drivkraft är svårigheterna att rekrytera sjuksköterskor.

En annan effekt är förväntade kostnadsminskningar. Eftersom antalet sjuksköterskor minskar och ersätts av andra grupper med lägre löner räknar man med en teoretisk besparing inom den slutna vården på 55 miljoner kronor. Dock betonas att siffrorna är högst osäkra. Personalnämndens ordförande Amela Hodzic (S) framhåller att förändringen inte görs för att spara pengar ”utan för att öka kvaliteten och underlätta för vårdpersonalen”. Dessutom hoppas man att den ändrade kompetensmixen ska göra regionen mindre beroende av personal från bemanningsföretag.

Jag har tidigare gett exempel på hur arbetsgivare tvingas ta till Plan B när man inser att det inte kommer att vara möjligt att rekrytera medarbetare med önskvärd kompetens i tillräcklig omfattning. Det tragiska är att den här utvecklingen varit möjlig att förutse sedan länge för var och en som studerat de demografiska grundvärdena. Tyvärr är det snarare regel än undantag att arbetsgivarna inom vården stuckit huvudet i sanden och trott att det skulle lösa sig tack vare mantrat ”attraktiv arbetsgivare”. Fler omvändelser under galgen är att vänta, var så säker!