”¨Chefen som fick nog. För mycket politisk pajkastning inom primärvården”

För uttalandet står Karin Träff Nordström, som för fyra år sedan lämnade Praktikertjänst för att bli chef för primärvårdsområde Sus med ansvar för 37 vårdcentraler som drivs av Region Skåne. Karin är allmänmedicinare och har även ett förflutet som ordförande för SFAM (svensk förening för allmänmedicin) varför det fanns stora förväntningar på hennes förmåga att bidra till förnyelsen av den skånska primärvården.

Nu berättar Sydsvenskan (betallänk) att Träff Nordström sagt upp sig eftersom hon är starkt kritisk till hur regelverket för hälsovalet utvecklats – eller snarare inte utvecklats. Framför allt pekar hon på ryckigheten i förutsättningarna; ”från 2014 och framåt har ackrediteringsvillkoren i Hälsovalet ändrats flera gånger per år och ibland med retroaktiv verkan. Det blir otroligt svårt att styra.”

Hon menar att ”planlös politik är det största problemet med både svensk och skånsk hälso- och sjukvårdsstyrning”. Samtidigt konstaterar hon att bristen på allmänläkare är ett ”jätteproblem” i hela regionen inklusive en del tättbefolkade områden. Hennes recept för att komma till rätta med problemen – tillför mer pengar, förenkla ersättningsreglerna och sätt ett tak för hur många patienter som varje allmänläkare måste svara för. En nåd att stilla bedja om får man väl konstatera!

"Hoppet om en primärvårdsreform växer"

Rubrikens bedömning återfinns i Läkartidningen i en artikel av Michael Lövtrup. Till de optimistiska hör Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren samtidigt som Gösta Eliasson, styrelseledamot i SFAM (Svensk förening för allmänmedicin) talar om ett ”guldläge”. Inte minst är det slutsatserna i Göran Stiernstedts utredning ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) som ligger till grund för bedömningen. Till detta läggs förhållandet att de centrala läkarorganisationerna – och inte bara SFAM och Distriktsläkarföreningen (DLF) – numera står bekom kravet på en kraftfull satsning på primärvården.

Hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström bekräftar i ett mejl till Läkartidningen att ”han tror att det behövs någon sorts reform av primärvården för att klara framtidens utmaningar”. Några mer konkreta besked om hur detta skulle kunna konkretiseras lämnas dock inte av Wikström.

Så långt gott och väl. Men den springande punkten enligt min mening fångas tydligt i ett citat av Stiernstedt i Lövtrups artikel. ”Om vi ska klara välfärdens finansiering i framtiden förutsätter det en effektiv verksamhet och då är en satsning och en resursöverföring [min kursivering] till primärvården helt central”.

Sanningens ögonblick torde inträffa när en sådan resursöverföring realiseras – och verksamhet, personal och budget omfördelas från sjukhusen till primärvården. Att det måste ske successivt och över en längre tidsperiod är uppenbart. Jag har trots detta svårt att tro att det inte kommer att väcka motstånd när t ex utrymmet för ST-tjänster inom sjukhusspecialiteter begränsas till förmån för fler dito i allmänmedicin för att nu ta ett enda exempel.

Sådana insatser underlättas inte direkt av att vi medborgare trots allt tycks ha en stark tilltro till vårt sjukhustunga sjukvårdssystem. Satsa gärna på primärvården – men rör inte vårt sjukhus; så kan man nog sammanfatta den allmänna opinionen. Den som tror något annat kan med fördel ta del av de senaste dagarnas reaktioner i Sollefteå där förslaget att avveckla förlossningsvården nu åter aktualiserats.

Och kommer sjukhusläkarna stillatigande att välkomna att resurser från den egna kliniken omfördelas till primärvården? Den minnesgode erinrar sig hur det var just ett mycket hätskt motstånd från sjukhusläkarna som bidrog till att fullständigt pulverisera förslaget om en kraftfull utbyggnad av den öppna vården i början av 1950-talet (Höjerska utredningen).

Ska bli intressant att se om historien upprepar sig …

Brittiska läkare tar upp kampen mot överbehandling

I Storbritannien har läkarorganisationen Medical Royal Colleges påbörjat ett arbete med att försöka minska frekvensen av onödigt diagnostik och överbehandlingar. Det handlar om att ändra attityden hos patienter, allmänhet (och läkare får man väl förmoda) att mycket vård alltid är synonymt med bra vård. I en artikel i BMJ skriver ett antal läkare att det sedan länge är känt att vissa medicinska insatser gör mer skada än nytta. Redan för 2800 år sedan riskerade således överambitiösa kirurger i Mesopotamien att straffas genom att bli av med en hand eller ett öga!

Till hösten räknar organisationen med att kunna redovisa en lista på de fem mest tveksamma åtgärderna inom var och en av ett 20-tal specialiteter. Arbetet baseras på konceptet Chosing Wisely som tillämpas i bland annat USA, Australien och Tyskland med målet att "eliminera insatser som inte stöds av evidens, inte är ofarliga men som är onödiga".

I Sverige har Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM) använt sig av denna metod när man förra året redovisade en lista omfattande sju åtgärder som man bedömde som onödiga. Fysisk aktivitet på recept, hälsoundersökningar av friska, journalföring av levnadsvanor antidepressiva läkemedel vid lindrig depression är exempel från SFAM:s lista.

Att diskutera prioriteringar och vikten av att hitta en rimlig balans mellan nytta, risker och resursåtgång är som bekant ett svårt för att inte säga minerat ämne. Därför är det knappast oväntat att brittiska patientföreträdare ställer sig kritiska till initiativet som man menar är ett första steg i en mer omfattande ransonering inom NHS.