Myter och fakta om fördelning av arbetsuppgifter inom vården

Dagens Medicin har intervjuat Göran Stiernstedt, vars utredning om effektivare resursutnyttjande inom vården blir klar i slutet av året.  I artikeln konstaterar Stiernstedt att ”det finns få formella hinder mot att ändra arbetsfördelningen inom sjukvården.” På frågan om varför inte denna möjlighet utnyttjas i större utsträckning blir svaret ”det är säkert en fråga om makt, revirtänkande och tradition”.

Passande nog har Socialstyrelsen i dagarna redovisas en omarbetad version av den tio år gamla handboken ”Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården”. Uppdatering beror inte på att reglerna förändrats utan är en följd av att en del av de lagar som den tidigare handboken byggde på inte längre gäller.

Myndigheten får allt fler frågor om det som ibland kallas jobbglidning, taskshifting eller kompetensväxling . För egen del föredrar jag uttrycket uppdragsväxling men innebörden är förvisso densamma.

Som bekant har det blivit vanligare att sjuksköterskor tar över arbetsuppgifter som traditionellt utförts av läkare. En intressant iakttagelse är att det numera också blivit vanligare att svårigheten att rekrytera sjuksköterskor medfört samma utveckling vad gäller undersköterskor. Här kan man nog säga att det i många fall handlar om att återföra sådana arbetsuppgifter som tidigare utfördes av just undersköterskor.

Sammanfattningsvis gäller, liksom tidigare, följande grundläggande förutsättningar.

·      Verksamhetschefen ansvarar för att personalen har nödvändig kompetens för sina arbetsuppgifter

·      All hälso- och sjukvårdspersonal bär själv ansvaret för hur han/hon utför sina arbetsuppgifter. Detta gäller även för icke-legitimerad personal, till exempel undersköterskor

·      Delegering av arbetsuppgift får göras till annan om det är förenligt med kravet på god och säker vård. Den som delegerar en uppgift till någon annan svarar själv för att denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften

·      Många medicinska arbetsuppgifter kan fördelas till icke legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal utan att det krävs en delegering

·      Det är möjligt att delegera en arbetsuppgift till någon som saknar formell kompetens men förvärvat reell kompetens för uppgiften. Arbetsuppgift som enligt författning, instruktion eller liknande är förebehållen viss yrkesgrupp får inte delegeras om det inte finns bestämmelse som tillåter delegering. Sådan delegering avser vanligtvis läkemedelshantering i öppen vård

·      Endast sjuksköterskor får delegera att iordningsställa och administrera läkemedel. En läkare kan således inte delegera denna uppgift till en undersköterska

·      Landstinget kan aldrig föreskriva att viss eller vissa medicinska arbetsuppgifter ska delegeras. Däremot kan arbetsgivaren till exempel bestämma att en viss yrkesgrupp inte får utföra en viss arbetsuppgift även om det inte finns någon lag eller regel som förbjuder det

Jag delar Göran Stiernstedt bedömning att de största hindren mot en annan fördelning av arbetsuppgifterna i första hand inte återfinns i gällande lagstiftning och regelverk.

Vårdavdelning utan sjuksköterskor med hjälp av delegationer?

Dagens Medicin (DM) har rapporterat att Karolinska universitetssjukhuset vill öppna en avdelning helt utan sjuksköterskor. Det rör sig om vården av utskrivningsklara patienter som väntar på kommunal omsorg. Förslaget beror – inte helt oväntat – på svårigheten att rekrytera sjuksköterskor till verksamheten. Enligt DM har geriatrikens verksamhetschef Johan Löök skrivit till Socialstyrelsen för att pröva ”möjligheten att ge undersköterskor personliga delegationer att sköta vissa sjuksköterskeuppgifter som läkemedelshantering och administration”.

Att frågan är kontroversiell råder det ingen tvekan om, senast jag kollade kommentarsfältet på nätet var det 45 stycken, vilket torde vara något av ett rekord för DM. Flertalet av inläggen kommer från upprörda sjuksköterskor. Måhända är det denna reaktion som fått Löök att dementera uppgiften att avdelningen skulle vara helt renons på sjuksköterskor.

Av den senare artikeln framgår även att Socialstyrelsens svar kommer efter sommaren. I avvaktan på detta tar jag mig friheten att spekulera över vilket besked myndigheten kan väntas avge. Med tanke på att regelverket för delegationer inom hälso- och sjukvården är ganska tydligt känns följande spådom inte som någon högoddsare. Här är en sammanfattning av vad som gäller.

• Alla hälso- och sjukvårdspersonal bär själv ansvaret för hur hen utför sina arbetsuppgifter.
• Det är möjligt att delegera en arbetsuppgift till någon som saknar formell kompetens men förvärvat reell kompetens för uppgiften. Den som fattar beslutet ansvarar för att mottagaren har förutsättningar att fullgöra uppgiften på ett sätt som är förenligt med god och säker vård
• Delegering får inte göras om det av författning, instruktion eller liknande framgår att uppgiften är förbehållen en viss yrkesgrupp. Just när det gäller läkemedel är begräsningarna i delegationsmöjligheterna tämligen snäva.
• Beslut om delegering är alltid personligt.
• All delegering bygger på en professionell bedömning av den legitimerade yrkesutövaren. Vårdgivaren/arbetsgivaren kan aldrig föreskriva att viss eller vissa medicinska arbetsuppgifter ska delegeras. 

Däremot är det självfallet fritt fram fördela ansvars- och arbetsuppgifter av till exempel administrativ karaktär mellan olika yrkeskategorier.

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan själv studera dels patientsäkerhetslagen (2010:659, 6 kap 2 § första och andra stycket) dels Socialstyrelsens föreskrift ”Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård” (SOSFS 1997:14).

Summa summarum, de möjligheter Löök efterlyser finns med andra ord redan med de förutsättningar och begränsningar jag angett ovan. Problemet är nog att hitta några sjuksköterskor som är beredda att ta på sig ansvaret för delegeringsbesluten. Den uppmärksamhet som riktats mot förslaget lär nog knappast underlätta rekryteringen till avdelningen.