Kan produktions- och kapacitetsplanering bidra till en effektivare hälso- och sjukvård?

Min förra blogg handlade om effektiviteten inom sjukhusvården – eller snarare de svenska sjukhusens bristande dito jämfört med våra närmaste grannländer. Frågan blir då självfallet vad som behöver göras och hur det ska genomföras. Återigen hämtar jag inspiration från ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) i form av följande citat.

”Förbättrad effektivitet inom hälso- och sjukvården [kan] endast åstadkommas genom åtgärder som påverkar makronivån, dvs förslag som påverkar förutsättningarna för mötet och interaktionen mellan patienten och vården”. I betänkandet betonas behovet av en mer utvecklad produktions- och kapacitetsplanering (PKP) inom  hälso- och sjukvården.

En naturligt följd av PKP är ”daglig styrning av verksamheterna. Med detta avses att verksamheten tar fram en rimlig produktionsplan per dag samt att man dagligen följer upp planen genom mätning, visualiserar resultaten och aktivt hanterar avvikelser”. En konsekvens är att schemat utgår från PKP, något som enligt betänkandet är alltför ovanligt.

”Det kan dock konstateras att den vanliga beskrivningen av schemaläggning inom hälso- och sjukvården idag är att den utgår från tillgänglig personal och baserat på individuella önskemål. Det innebär att schemaläggningen kommer först, sedan ser man hur behoven kan mötas utifrån schemat – tillgängliga resurser styr vilken vård som tillhandahålls”.

För den som vill lära sig mer om grunderna för hur produktionsstyrning kan fungera i praktiken inom vården kan jag rekommendera den nätta (72 sidor) boken ”Produktionsstyrning i sjukvård” (ISBN 978-91-637-9177-2) av Johan Brandt och Myrna Palmgren. Bokens stora styrka är dess utgångspunkt i fallbeskrivningarna från Arytmilaboratoriet i Lund. Teoriavsnitten är dessutom lättillgängliga och går att tillämpa på såväl akuta som planerade verksamheter.

Författarna konstaterar att begreppet produktionsstyrning ”är en term som kan förknippas mer med tillverkningsindustri än med sjukvård”. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt om många i vården ställer sig skeptiska till begreppet PKP. Brandt och Palmgren visar dock på ett i mitt tycke övertygande sätt att en bättre och effektivare planering av hälso- och sjukvården kan vara till fördel för såväl patienter som arbetsmiljö och ekonomi.

Vad kan svenska akutsjukhus lära av sina finska motsvarigheter?

”De studier som genomförts avseende effektiviteten vid sjukhus i Norden indikerar en lägre effektivitet vid svenska sjukhus. Tidigare jämförelser har antytt att den faktor som skiljer ut sig är att de svenska sjukhusen har högre läkartäthet”. Citatet är hämtat från ”Effektiv vård” (SOU 2016:2).

Slutsatserna bygger bland annat på en norsk studie av produktivitet och kvalitet för 160  akutsjukhus i Danmark, Finland, Norge, Sverige åren 2008-2009. Utgångspunkten för forskarna var tidigare studier som visat dels att finska sjukhus hade en påtagligt högre genomsnittlig produktivitet jämfört med sjukhus i Sverige, Danmark och Norge dels att det fanns stora variationer av produktiviteten mellan sjukhusen i samtliga fyra länder.

Som kvalitetsindikatorer användes bland annat återinläggningar inom 30 dagar efter utskrivning, dödlighet inom 30 dagar efter utskrivning samt utfallsmått som förekomst av djup ventrombos, sepsis och liggsår för att nämna några av indikatorerna.

Utfallet bekräftar resultatet från tidigare studier, det vill säga att ”Finnish hospitals have the highest productivity estimates followed by Denmark and Norway and last Sweden. Overall there is a weak pattern that Norway and Denmark show higher performance in quality and Sweden lower performance”. Vidare konstateras att ”The distance between hospitals in Sweden and the other countries is even larger when taking quality aspects into account”,

En annan viktig slutsats är att det finns ett visst positivt samband mellan produktivitet och kvalitet. ”Treating dying patients is costly for the hospitals and the efficient hospitals are those that are better at preventing  mortality.”

Låt mig avsluta med ännu ett citat från SOU 2016:2. ”Inom Sverige finns också stora variationer både när det gäller olika mått på kvalitet och i fråga om kostnader. Skillnaderna mellan landstingen är stora och skillnaderna mellan vårdgivare inom ett landsting är också stora och det finns inga tydliga samband mellan kostnader och resultat. Den enda rimliga slutsatsen som kan dras är att det för många (kanske alla) verksamheter finns en betydande ineffektivitet och en stor potential att arbeta smartare, med högre kvalitet och att skapa större värde för patienten än man gör idag.”

Kanske dags att styra kosan till Finland för att inhämta erfarenheter och inspiration?