Socialstyrelsen: för många sjukhusläkare, får få specialistsjuksköterskor

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att årligen redovisa sin bedömning av tillgång och efterfrågan på bland annat barnmorskor, läkare och sjuksköterskor. Någon kioskvältare handlar det kanske inte om men årets upplaga (”Nationella planeringsstödet 2016”) innehåller en hel del matnyttigt, allra helst som socialstyrelsen uppenbarligen låtit sig inspireras av betänkandet ”Effektiv vård”, som ju - som bekant - starkt betonar vikten av en mer utbyggd primärvård.

Antalet läkare sysselsatta i svensk hälso- och sjukvård har ökat med 10 procent mellan 2008 och 2013. Under samma period har tillgången på sjuksköterskor ökat med en procent, medan specialistsjuksköterskornas antal minskat med sex procent.

Socialstyrelsen konstaterar att tillgången på i synnerhet specialister i allmänmedicin och psykiatri är fortsatt otillräcklig. Samtidigt förefaller myndigheten inte övertygad om att en fortsatt ökning av antalet utbildningsplatser för läkare är den bästa lösningen. Det heter således att regeringen bör ” beakta att läkarutbildningen sedan flera år växer snabbare än sjuksköterskeutbildningarna, som i sin tur växer snabbare än tillgången på icke legitimerade yrkesgrupper”.

Av alla läkare sysselsatta i Sverige är var fjärde utbildade i annat land, framför allt Polen. ”Beroendet av läkarutbildningar i andra länder är alltså starkt, vad gäller försörjningen av läkare till svensk hälso- och sjukvård”. År 2013 uppgick nettoinflödet av läkare till Sverige till knappt 400 (225 läkare lämnade landet samtidigt som 612 flyttade in från andra länder).

Sverige ligger på tredje plats vad gäller antalet läkare per 100 000 invånare vid en jämförelse med de 25 länder som ingår i EU/EES-området (år 2013). Listan toppas av Norge (431), Litauen (428) och Sverige (410). Bland övriga länder kan nämnas Tyskland 402, Danmark 362 (år 2012), Frankrike 310, Finland 302 och Storbritannien 277.

Även när det gäller praktiserande sjuksköterskor per 100 000 invånare hamnar Sverige på tredje plats (1 113) efter Norge (1 667) och Luxemburg (1 193). I fråga om sjuksköterskor finns det enligt Socialstyrelsen ett visst utrymme för att öka antalet utbildningsplatser, i första hand för barnmorskor. Vidare efterlyses åtgärder för att stimulera fler sjuksköterskor att specialisera sig.

Åter till läkarkåren, där de knappt 6.200 specialisterna i allmänmedicin utgör 23 procent av antalet specialistläkare. Rapporten konstaterar att de förväntat höga pensionsavgångarna av allmänläkare och psykiatriker gör oss ”beroende av fortsatt migration av läkare utbildade i annat land. Detta gäller däremot inte för tex internmedicin, kirurgi och radiologi tack vare en låg medianålder och tilltagande antal ST-tjänster under senare år” (min kursivering).

Socialstyrelsen ställer sig kritisk till denna utveckling i allmänhet och huvudmännens rekryteringsprioriteringar i synnerhet. ”… dimensioneringen av specialistutbildningarna och fördelningen mellan olika specialistutbildningar [har] haft ett övervägande regionalt och lokalt perspektiv. Läkarförbundet har fäst uppmärksamheten på problem med utbildningen av tillräckligt många specialister inom primärvård”.

Med hänvisning till betänkandet ”Effektiv vård” noterar socialstyrelsen att ”medan läkarkåren växer så sjunker de specialiserade allmänläkarnas andel av alla specialiserade läkare, trots den kända bristen av läkare till primärvården”. Styrelsen hänvisar till sina tidigare förslag ”att huvudmännen tillsammans skulle se över tillämpningen av ST-tjänster och säkerställa behovet av specialistläkarutbildningarna”.

Bakom denna något diplomatiska formulering döljer sig krav på en betydligt starkare styrning av ST-rekryteringen med innebörden att fler måste rekryteras till allmänmedicin och färre till övriga specialiteter. Rubrikens påstående att Socialstyrelsen vill se färre sjukhusläkare är tolkning som får stå för mig, men jag tycker att det framgår mellan raderna – i vart fall om vi tänker i termer av framtida tillväxt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Avvägningen mellan ST-läkare i allmänmedicin respektive övriga specialiteter är av avgörande strategisk betydelse för den framtida sjukvårdsstrukturen. Socialstyrelsens årliga rapport visar - för vilken gång i ordningen? – att sjukhusvårdens kompetensförsörjning fortsätter att vara överordnad primärvårdens.