När jag i min ungdom pluggade på universitet
upptäckte jag att läroböcker skrivna av amerikanska professorer undantagslöst
var rena tegelstensromanerna. Förklaringen sades vara att dessa var ålagda att
producera ett visst antal sidor per år – därav longörerna. Sanning eller myt –
ingen aning.
Däremot har jag börjat undra om det möjligen
numera finns något sådant krav på statliga ensamutredare. I en tidigare blogg
kritiserade jag således Göran Stiernstedts ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) för att
hans alster med sina 792 sidor vara dåligt redigerad, så full av upprepningar
den var. I dagarna har dock Stiernstedt mött sin överman – eller snarare kvinna
- Susanne Rolfner Suvanto
I dagarna har hon presenterat sitt
slutbetänkande från Utredningen om nationell plan för äldreomsorgen; ”Läs mig! Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer” (SOU 2017:21). Utredningen är på mastiga
978 sidor, varför det varit növdändigt att trycka den i två delar. Inte blir
det bättre av att det på utredningens hemsida finns en länk till kortversionen
av rapporten. Följer man denna nås man dock av meddelandet ”Texten Du söker
efter kunde inte hittas.” Tablå! Ytterst få torde gå i land med
att leva upp till utmaningen i titeln, som möjligen tyder på ett visst inslag
av självironi.
Bland
förslagen kan nämnas att legitimation bör införas för undersköterskor senast
fram till 2025. Samtidigt bedöms att det skulle behövas utbildads cirka 16.000 undersköterskor
årligen mot dagens 4.000. I övrigt kan noteras om betydande antal förslag till en rad nya utredningar och
uppdrag till bl.a. socialstyrelsen.
Frågan
är om inte mastodontutredningar av det här slaget – även om de är aldrig så angelägna och välmenande –
motverkar sig eget syfte. Mängden av förslag och fakta tenderar att drunkna i
ordflödet. Dessutom gör det ett seriöst remissarbete näst intill omöjligt. Kanske
dags att sätta en gräns, t ex att en statlig utredning får omfatta högst 200
sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar