När jag
refererade och kommenterade Måns Roséns utredning ”Träning ger färdighet”
(blogg 8/1 2016) uttryckte jag en förhoppning om en ordentlig debatt om
slutsatsen att cirka 500 dödsfall skulle ”kunna undvikas årligen, antalet
komplikationer minskas och vårdtider kortas om patientvolymerna skulle öka till
minst 100 ingrepp av en viss typ av åtgärder på svenska sjukhus”. Hittills har
dock debattlustan varit sval.
Det enda undantag jag kunnat notera tidigare var ett kritiskt
debattinlägg av de två kirurgerna Thomas Troëng och Ulf Haglund i Dagens Medicin. De båda menade att ”utredningen inte presenterat material som
visar att ökad centralisering skulle leda till sänkt mortalitet – snarast att
en sådan effekt är osannolik”. Till stöd för sina slutsatser hänvisade de båda till en
SBU-rapport (”Volym och resultat”) från 2011.
Nu har jag dock blivit lite mer bönhörd i form av ett inlägg av kirurgen Claes Brodin i Dagens Medicin. Han menar att statistik från Svenska
rektalcancerregistret visar att det finns ”flera sjukhus med mindre volym och
bra resultat, liksom större enheter med sämre resultat, och vice versa”. Brodin anser vidare att ”Roséns förenklade samband
saknar ödmjukhet för sanningens komplexitet avseende svenska kirurgers
operationsvolymer och kvalitet.”
I en
replik skriver Måns Rosén ”att en del större sjukhus inte alltid har de bästa
resultaten beror sannolikt på högre personalrörlighet och att fler kirurger
delar på ingreppen. Så där finns också andra förbättringsmöjligheter för större
sjukhus som dock inte förändrar slutsatsen att volym är en viktig faktor för
bra resultat.”
Så långt
den mediala diskursen. I nästa blogg återkommer jag till några av remissvaren
på utredningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar