Skulle primärvården tjäna på att vara oprioriterad!?

Utredningen ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) utgör, som jag tidigare bloggat om, en veritabel guldgruva i form av analys och bakgrundsfakta. Idag vill jag lyfta fram en av dess bilagor med det långa namnet ”Översiktlig historik avseende utvecklingen av primärvården och samverkan mellan kommun och landsting” (bilaga 4).

Dokumentet ger en mycket god bild av den historiska utvecklingen från 1950-talet och framåt. Inte minst slående är hur regelbundet återkommande beslut om att stärka primärvårdens ställning på sjukhusvårdens bekostnad inte förverkligats. När man tar del av alla de statliga utredningar och rapporter som lyft fram primärvårdens betydelse kan man till slut inte låta bli fundera över att det möjligen varit för mycket av det goda. Har primärvården helt enkelt blivit i det närmaste ihjälkramad av all denna omtanke?

Denna iakttagelse gäller i ännu högre grad frågan om samverkan mellan kommuner och landsting. En rubrik i bilagan sammanfattar läget; ”Samverkan mellan huvudmännen har utretts. Och utretts igen”.  I texten konstateras att ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att överblicka alla utredningar som berört socialtjänst och hälso- och sjukvård såväl inom ramen för Statens offentliga utredningar, som myndigheter, organisationer och andra.”

Under årens lopp har statlig styrning med stöd av lagstiftning och riktlinjer från myndigheter, främst socialstyrelsen, kombinerats med öronmärkta bidrag. Utvärderingarna av sådana satsningar är dock med få undantag nedslående. Ett bra exempel är den nationella handlingsplan för hälso- och sjukvården som rikdagen fastställde år 2000. Också den här gången skulle primärvården stärkas samtidigt som alla invånare skulle få välja en egen familjeläkare.  Dessutom skulle stödet till barn, ungdomar och äldre med psykisk ohälsa samt personer med psykiska funktionsnedsättningar förbättras. Totalt omfördelades nästan nio miljarder för detta ändamål under åren 2001-2004 från försvaret, varför satsningen i folkmun döptes till ”kanonpengarna”.

Socialstyrelsen fick i uppdrag att följa upp resultatet och kunde konstatera att effekterna var begränsade. Landstingen hade således inte ”lyckats omfördela resurser från den specialiserade somatiska vården till primärvården och psykiatrin.”

Slående är också de ständiga larmrapporterna om bristen på läkare i primärvården. Statens oförmåga att rekrytera provinsialläkare under 50-talet var ett motiven för att huvudmannaskapet fördes över till landstingen 1963. Trots att provinsialläkarbegreppet utmönstrades till förmån för distriktsläkare (1973) och uppbyggnaden av större vårdcentraler med fler läkare och tillgång till andra personalkategorier har bemanningskrisen varit ett ständigt återkommande tema.

Utvecklingen har onekligen präglats av ”more of the same", det vill säga politiska beslut i landstingen om att primärvården är högt prioriterad och att resurser ska överföras från sjukhusvården. Liksom återkommande statliga ingrepp i form av otaliga utredningar, riktlinjer och riktade statsbidrag vars effekter i allmänhet inte verkar ha lämnat några djupare spår.

Kanske är det dags att pröva något nytt, till exempel att låta primärvården och samverkan mellan kommuner och landsting få utvecklas i lugn och ro utan vare sig statliga utredningar eller öronmärkta bidrag och projektpengar. Tanken svindlar – för så lär det knappast bli.

För några år sedan sa en erfaren distriktsläkare till mig  ”kan vi inte låta primärvården vara oprioriterad under några år precis som sjukhusen – då kanske vi också får mer resurser”. Möjligen ligger det något i den kommentaren.