Kan man lita på sjukvården?

Ingen torde ha missat de upprörda kommentarerna som följt i kölvattnet av den så kallade Macchiariniaffären. Sällan har det väl med sådan tydlighet demonstrerats att även vad som borde vara högst ansvarsfulla och seriösa forskare och vårdgivare är beredda att blunda för fastställda rutiner för kritisk prövning, som ska säkerställa patientsäkerheten. Samtidigt har vi fått allt fler exempel på att forskningsfusk inte är en helt ovanlig företeelse i jakten på såväl berömmelse som prestige och kommersiell framgång. Tveklöst har dessa händelser bidragit till att minska allmänhetens förtroende för vården.

Ett annat aktuellt exempel på misstag i vården är beskedet det brustit i analyserna av cellprover från kvinnor i Norrbotten, som utförts av företaget Unilabs . En intern granskning som gjordes av företaget visade att tjugo kvinnor, vars prover tidigare bedömts som normala, hade cellförändringar som behövde behandlas, varav en hade utvecklat livmoderhalscancer.

Hösten 2013 fick exakt samma händelse stor uppmärksamhet tack vara TV-programmet Uppdrag Granskning. Då visade det sig att 125 kvinnor i Jämtland och Västerbotten som uppvisade cellförändringar hade fått besked om motsatsen.  Det framkom bland annat att landstingets laboratorium i Jämtland, som svarat för granskningen, inte var ackrediterat. Här, liksom i Norrbotten, var förklaringen att det var en person som ensam svarat för bedömningarna.

Vi svenskar har nog lite till mans haft en alltför stor tilltro till vårdens tillförlitlighet. Medicinsk kvalitet tas av många för given. Annat är det i Storbritannien där flera mycket allvarliga händelser som skakat om förtroendet för NHS. Vårdfokus berättar således om en av konsekvenserna av den omfattande vanvården vid sjukhuset i Staffordshire, som uppmärksammades av en offentlig utredning år 2009. Stora brister i omvårdnaden rapporterades även om det aldrig gick att bestämt fastslå hur många dödsfall som orsakades av undermålig behandling.

Slutsatserna utlöste självfallet raseri bland såväl anhöriga som allmänhet och en av konsekvenserna – förutom en rad avskedanden – är införandet av revalidering för sjuksköterskor och barnmorskor vart tredje år. Storbritannien är för övrigt ett av de många länder där det ställs krav på att legitimerad personal regelbundet fortbildar sig.

Frågan om obligatorisk fortbildning i Sverige aktualiseras då och då, nu senast i ett utredningsförslag för två år sådan, kopplat till tillämpningen av EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv. Regeringen nappade dock inte på den tanken och i nuläget finns det knappast ett stöd i riksdagen för en sådan reform.  Det svenska synsättet är istället att det är vårdgivarnas ansvar att löpande följa patientsäkerheten och vid behov vidta åtgärder.

Vad blir då svaret på rubrikens fråga – kan man lite på vården. Svaret blir trots allt ja – men inte oreserverat. Det är ofrånkomligt att den mänskliga faktorn ibland leder till felbedömningar. Därför är den springande punkten om det finns system som fångar in och reducerar konsekvenserna av sådana misstag i största möjliga utsträckning. Hälso- och sjukvården har dock aldrig varit och kommer heller aldrig att vara helt riskfri.