Reglering av privata sjukvårdsförsäkringar – lagrådsremiss

För några år sedan hade jag SKL:s uppdrag att göra en analys av de privata sjukvårdsförsäkringarna i Sverige (rapporten ”Privata sjukvårdsförsäkringar i Sverige – omfattning och utveckling”; 2012). Därför är det med stort intresse jag tagit del av lagrådsremissen ”Privata sjukvårdsförsäkringar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård”.

Förslaget är lagtekniskt och juridiskt tämligen okomplicerat och utgår från de prioriteringsprinciper som regleras i hälso- och sjukvårdslagen. Inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård föreslås således att vård till försäkringspatienter endast får erbjudas under förutsättning att ”människovärdes- och behovs- och solidaritetsprincipen inte åsidosätts”.

Ansvaret för att följa tillämpningen i praktiken faller på landsting/region som överlåter åt privat vårdgivare att driva verksamhet med offentlig finansiering (i praktiken inom ramen för LOU eller LOV). I framtida avtal med privata vårdgivare ska ovanstående prioriteringsprincip ingå. 

Landsting/regioner ska genom avtal ”säkerställa att de får tillgång till den information de behöver från de privata utförarna” för att kunna följa upp efterlevnaden av villkoret. Helt lätt blir nu inte detta eftersom landstingen/regionerna t ex inte äger rätt att ta del av patientjournalerna hos privata vårdgivare. Mot den bakgrunden föreslås i remissen att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att ingå ett utvecklingsarbete för att stödja landstingen i att bättre kunna följa efterlevnaden av dessa principer.

Det framgår  vidare att avsikten inte är att begränsa tillgången till privata vårdförsäkringar eller förbjuda denna företeelse. Istället heter det att det endast rör sig om ett ”förtydligande av en lagstiftning som redan gäller.” 

För egen del gör jag bedömningen att en reglering av det här slaget inte kommer att ha få några mer dramatiska effekter. Möjligen kommer försäkringsbolagen bli något mer återhållsamma i sin marknadsföring men det återstår verkligen att se. ”Signalpolitik” av det här slaget behöver inte vara fel men det finns ingen anledning att ha någon övertro på att den förändrar verkligheten.

Det torde vara minst sagt vanskligt att kunna visa att behandlingen av en enskild patient uppenbart strider mot behovs- och solidaritetsprincipen. För övrigt kan man nog vara rätt viss om att avsteg från denna princip även förekommer inom den verksamhet som bedrivs i egen regi utan att någon ingriper.