Macchiariniutredningen – när ansvaret och omdömet brister

Den 31 augusti presenterade Kjell Asplund, bl.a. f.d. generaldirektör för socialstyrelsen, sin svidande kritiska utredning om Paolo Macchiarinis transplantationer av syntetiska luftstrupar vid Karolinska Universitetssjukhuset. Det är knappast någon överdrift att det handlar om en vårdskandal som gränsar till det osannolika.

Med tanke på den mycket omfattande mediala bevakningen känns det överflödigt att referera eller kommentera utredningen ytterligare – rubrikens formulering ”när ansvaret och omdömet brister” må räcka. Den som vill kan själv ta del av utredningen eller den sammanfattning som publicerats av Stockholms läns landsting.

Däremot vill jag understryka Asplunds klargörande av den principiella ansvarsfrågan, det vill säga att ”som opererande kirurg hade Macchiarini ett direkt ansvar för att luftstrupstransplantationerna genomfördes”. Detta ligger helt i linje med lagstiftningen som ålägger all hälso- och sjukvårdspersonal (även icke-legitimerad sådan) ett eget professionellt yrkesansvar. Samtidigt understryker utredaren att ”Verksamhetscheferna vid de båda involverade klinikerna hade ett övergripande ansvar för patientsäkerheten”.

I verksamhetschefens samlade ansvar för verksamheten ingår att säkerställa patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet. Verksamhetschefen ansvarar också för att personalen har rätt kompetens för sina uppgifter. Lagen utfår således från att verksamhetschefen ingriper och vidtar nödvändiga åtgärder om en enskild medarbetare agerar utöver sin kompetens eller annars hotar patientsäkerheten. Utredningen visar att de två verksamhetscheferna visserligen försökte men inte på ett tillräckligt kraftfullt sätt levde upp till detta sitt ansvar.

Förhoppningsvis kan Macchiariniaffären bidra till att uppmärksamma vårdens verksamhetschefer på sin skyldighet att vidta åtgärder om det behövs – även om det skulle innebära att ingripa mot en aldrig så ansedd kollega eller medarbetare vars omdöme sviktar.